Dagens Nyheter – 8 september 1874, sida 2

-— Gå . att skaffa sig något att äta och dricka, så vär det nä i stället hente man ofta sg våndra i skymningen på ensliga vägar och stigar; men för henne voro bönderna icke rädda. Det hände då och då Iver Skram, att han kom ihåg sin försvunna hustru, och att han dervid kände sitt bjerta beklämdt, så att han blef tyst och tänkfull. Magna tyckte icke om dessa efiertankens stunder och förstod alltid att vid sådana tillfällen hitta på ett eller annat galet upptåg, som kunde förströ honom. Då samlades de med Iuitiga vänner och grannar vid diyckesbordet, eter ock anställdes våldsamma ock ansträngande jagtfärder. Det fanns ingenting så vildt och besvärligt, att ej Magna kunde sjelf deltaga deri med Hf och lust; och den unge ädlingöd, som hält och hållet gick i denna glödande afgrundsandes ledband, kåstade sig med henne ut i de bullersamma nöjenas hvirfvel och glömdåö sina samvefsqval. Han trodde för öfrigt alt baös hustru hade sökt och funnit en grat på fjordens botten; och Magna som delade denna tro, arbetade nu med ökad ifver för att nå sitt föresatta mål d. v. s. blifva fru på Voldbjerg. Med afseende härpå hade han önskat, att fru Ellens lik måtte blifva fönnet; men hon var dock ej angelägsi om att dötta skulle ske så snart, ty hon ville helst stt den gamle på Rammegaard rst skulle dö, så att Iver Skram kunde få