Dagens Nyheter – 8 september 1874, sida 2

I mid, och den protestantiska kyrkogården. Således den äldsta och den nyaste tidens begrafningsställen nära invid hvarandra. Pyramiden, i hvars inre, i jomnhöjd med marken, grafkammaren är, är uppförd af tegel och utvändigt beklädd med marmor. Från foten till spetsen är den 120 fot hög, och hvarje af dess fyra sidor 100 tot bred vid basen. För att komma in i grafrummet vänder man sig till vaktmästaren vid protestantiska kyrkogården. Detta är den enda pyramid Rom numera har, ehuru de gamla romarena ofta lära efterapat egyptierna uti att resa dylika minnesvårdar öfver sina hädangångna storheter. Dock anser jag Cestii pyramid blott som en liten barnunge, jemförd med jättarne vid Nilflodens stränder. Pyramiden och protestantiska kyrkogården ligga temligen afsides från det befolkade Rom. Ej heller öfverlöpas dessa platser af alla de resande. Man kan således flere timmar alldeles ensam få vandra omkring mellan grafvarna på denna den vackraste och mest fridfulla kyrkogård jag i främmande. länder besökt. ÖOfverlemnad åt sig sjelf och fjerran från eget hem, blir man vemodig, när man på de talrika och smakfulla monumenten läser namn på många af dem, som förr verkat och nu hvila så långt från sina olika fädernesland. Man tänker på sin egen oundvikliga bortgång och på det hvilorum, man sjelf får. Bäst dock, om detta blir i fädernejorden, om också blommorna på bädden icke blifva så prunkande och cypressernas skugga icke så svalkande, som här är fallet. Ett annat slag af begrafningsställen är kataksmberna dessa äro fill antalet många och af olika storlek, men byggda efter samma id och, som det vill synas, under en och samma period. Jag har sett två utaf dem och vågar dock. påstå, att när man sett och beskrifvit en, har man sett och beskrifvit dem alla. Alla äro de belägna utom stadsmurarne på kortare och längre afstånd. Med en någorlunda god åkare for man från Porta: St Sebastiano itefter Via Appia, på en half timme, till. den största delen utaf dem, nemligen Calixti katakomb. Äfven vid en sådan utfärd är man ofta utan sällskap, troligen derför att flertalet af dem, som besöka Rom, icke vå; ar nedstiga i dessa underjordiska gångar och labyrmter, och detta anser jag, af hvad jag sjeif erfarit, ganska förlåtligt,; Vid ankomsten; till ifrågavarande katakomb, hvilken icke har någon byggnad ofvan jord, endast en något upphöjd vidsträckt! kulle, på hvilken för tillfället: växte potatis, emottogos jag och min vän studenten af en tarflig karl med simpelt och rått utseende: Han ledsagade oss tillnedgångsstället, som var. litet och föga i ögonen fallande: Sedan vi inträdt genom den af honom upplåsta dörren, tändes trenne små vsxljus, ett for oss hvardera. Derefter börjades, med föraren i spetsen, vår sällsamma vandring. En korridor framåt och en trappa ned, en korridor framåt och en trappa ned och så i oändlighet: Vid många små kapeller gjordes kalt, der föraren visade oss altaren RR dö senare innehållande skeletter, än efter den första kristna tidens påfvar och biskopar, än efter qvinliga helgon; hvilka alla lidit martyrdöden, Vackra basreliefer, och fresker syntes på många ställen. Vid sidorna, af de trånga och låghvälfda: gångarne äro till och med luckor, vid omkring tre fots höjd från golfvet, synliga. De se ut och öppnas på samma sätt som ignsluckor, och rummet innanför hvarje sådan lucka har äfven formen af en bakugn, och är uppfyldt med menniskoben. Luften i denna å dödas stad är fuktig, osund och kall; .. Vandringen måste dock fortsättas och fallföljas, om mån: vill. se allt och: sedan komma upp igen. Som jag tyckte mig märka, beskref vår förare med oss en cirkelgång, emedan vi nådde dägern på samma ställe som vi förlorade den, men hvarken uppför säåmma trappa eller genom samma dörr, Obeskrifligt lätta om bjertat kände vi oss, när vi nucåter stodo under Gads fria och klara himmel; vid tanken på deön fara vi möjligen skulle kunna hafva varit utsatta för der nere i underjorden. Ty hade vår åkare och vår förare värit skurkar båda två -öch i förbund med hvarandrå, så hade våra ur och reskassor nu varit i deras händer och vi sjelfva instoppade i någon af de omskrifna ugnarne, der våra ben fått blandas med. munkars och nunnors, utan att någonsin: röja den blandare som röjt oss ur vägen. 5e der skäl nog hvarför icke, alla som besöka Rom våga besö dess katakomber: Mitt besök torde LR få skrifvas mera på nyfikenhetens än djerfhetens konto. När viäter stodo i förr ommämda potatisland, hade vi varit under jorden något mer än en timmes tid, och när föraren visade -huru vidlyftigt marken var uäderminerad, funno vi att han ändå gått ginvägar -med oss. Dessa katakomber voro under våldets dagar säkra gömställen för de: förföljda ech, i det längsta, otillgängliga för förföljarena. De hatva således tjenat till gömställen för de lefvande och till förvaringsrum för deras döda trosförvandter. När en fristen eller jude (judärne hafva äfven sin Katakomb) häktades, sakfälldes och marterades till döds, tillätos: vanligtvis den dödades anhöriga att taga hand om liket,