Dagens Nyheter – 7 september 1874, sida 2

lemnade hon Voldbjerg och begaf sig till Rammegaard i hopp att finna tröst öch hjelp hos sin goda faster. Hoppet blef sviköt på: ett märkligt sätt: den gamla Sofie intogs af en så häftig harm öfver. hvad hon hörde — och hon hörde dock hälften af hvad som varit att berätta — att bon genast underrättade sin bror om. saken och fordrade att han skulle på sett kraftigt sätt uppträda till sin dotters försvar. Och han bemannade sig i anledning härutaf på gitt vis, i det han än rasade i vanmäktig förbittripg mot den frånvarande mågen, och än grät som ett barn öfver att hanw älskling icke var så lycklig, som han trott. Dessa två stämningar omvexlade med hyarandra bog. honom ; men längre gick. det icke; huru än faster Sofie uppeggade honom och bittade på aliehanda outförbara förelag och vilda planer. Fru Ellen ångrade, att hon bragt så mycken sorg och oro öfver de två gamla; och det smärtade henne att höra deras hatfulla utbrott mot den man, som hon ändå forttarande älskade. . Det gladde henne, att hon icke kommit att omtala alit hvad hon lidit och fruktat. Ja, för att trösta sina kära, slog hon om och började tala med ogillande om lsitt eget oförstånd, urskulda sin man och låtsa ett godt hopp för framtiden. Det lyckades henne sålunda att uppmuntra de gamla igen, så att de nästan glömde, hvad