Det var några månader efter bröllopet ett besynnerligt rykte började utspridas i trakten. Man påstod sig ha sett en qvinna af stor och egendomlig skönhet smyga sig omkring i Voldbjergs närhet. Det var isynnerhet i skymningen och vid dimmigt väder, hon visade sig; men en och annan sade sig dock ha sett henne midt på solklara dagen emellan höstackarne på ängen. Så snart hon trodde sig ha blifvit bemärkt, flydde hon bort så lätt som en hind eller försvann på ett obegripligt sätt; dock fanns det folk som håde tagit henne i närmare skärskådande och kunde berätta om hennes ovanliga skönhet och dyrbara drägt, den röda kjorteln, silfverbältet, kedjan och perlbandet, som var iaflätadt i det svarta håret. Man undrade och var förvånad. Tiden var stark i tron på elfvor, hafsfruar och all slags trolldom. Elfdrottningen sades bära en röd kjortel. Man började bli rädd för att möta den hemligbetsfulla varelsen och kände gig ingalunda väl till mods, när man var tvangen att om qvällarne färdas förbi de ställen, der hon varit synlig. Fru Ellen hörde ryktet och delade den allmänna tron och rädslan. Iver Skram hörde det också och blof helt orolig i sinnet