Dagens Nyheter – 5 september 1874, sida 1

Lite här och lite der. Försommuren 1874. (Forts. fr. föreg. nr.) Colosseum. — Dess historia. — Poetiska blickar på dess forntid. Från kejsarborgen gå vi snedt öfver Forum, följa så sacra via (heliga gatan) ett stycke, staona framför ingången till Colosseum och häpna öfver de väldiga dimensionerna i denna den mest monströsa byggnad, verlden hittillg egt. Byggnaden, som är eliptisk, eburu den i anseende till vidden förefaller åskådaren som cirkelrund, är 1,700 franska fot i omkrets och 180 fot hög. För att komma in på gården eller arenan, stor som ett medelmåttigt salutorg, går man genom ett Pporthvalf så mäktigt och murar gå tjocka, att hvarkenr forntidens eller nutidens fästningar hafva något bastantare att förete. På båda sidor i porten öppna sig flera gångar och elarrader, hvilka löpa kring hela cirkeln, och föra till den mängd af trappor, som leda till logeraderna i det inre. Då i forntiden gladiatorsstrider på arenan försiggingo och vilda djur matades med slafvar på se.mma plats, inrymde dessa logerader på en gång 80—90,000 åskådare, och helt säkert satt romargräddan — och den var stor då för tiden — icke trångt ändå, När Colosseum invigdes, firades kämpaspel i ett hundra dagar eftor hvarandra, och det säges att 3,000 vilda djur dervid blefvo dödade, Hurn många slatvar månne? För att förebygga all fara för de förnäma åskådarne, var den nedersta logeraden tillräckligt högt från marken och griljerad. De vilda djur, som för aftonen skulle döda och dödas, förvarades i hvälfda corridorer, au niveau med stridsplanen. De öppningar, som ledde till arenan, voro försedda med fällgaller, och de, som ledde utåt, med rörliga skottgaflar af jern, hvilka löpte med trissor på utlagda skenor och tätt slöto sig till korridorens sidor och tak. Tänkom oss nu tvenne sådana gent emot hvarandra liggande förvaringsrum, med arenan emellan dem båda. I den ena orridoren äro de vilda djuren, och i den andra de lifdömde slafvarne. Genom föllgallren betrakta de logeradernas lysande ublik, innan kampen börjas. På gifven signal uppdrages nu dessa galler eller falluckor, och intet annat än arenans vidd skilja de med tänder och klor beväpnade lejonen och tigrarne från de nakna och med små träsvärd försedda slafvarne. Men vilddjuren såväl som menniskorna sky i det längsta hvarandra och frukta för döden. De lemna icke -godvilligt sina hålor, men deras öde är bestämdt; de rörliga gaflarne skjutas bakifrån, och af för dem O8ynliga krafter emot dem, och för att icke kunna hindras i sitt lopp at djurens eller slafvarnes motstånd, ha dessa Jerngaflar på förhand blifvit upphettade ända till rPdelödga ning. Att motstå dylika, af sjelfva a grimden utfunderade påkörare, är omöjligt; och i samma ögonblick inrusa djur och ra6nniskor i raseri och förtviflan om hvarandra på arenan. Vilddjuren döda först slafvarne, sedan, om möjligt är, hvarandra, och skulle de stridande ledsna vid eller fasa för all denna blodsutgjutelse och med blicken begära pardon af de ännu blodtörstigare åskådarne, så dödas de af dessa med skjuteller kastvapen utan skonsamhet, den bönfallande blicken må nu ha kommit från en lejoninnag