Dagens Nyheter – 4 september 1874, sida 2

-6 101 -— och funderande öfver sin ställning... Framför eldstaden satt qvinnan, hvilkens fula, obehagliga utseende feberfantasierna knappt förmått öfverdrifva. Oroligt vände han blicken ifrån henne, och der ett stycke längre bort satt den unga flickan, som ännu syntes honom outsägligt skön, om-än hennes fägriog var af en något egendomlig art. Det ramsvarta håret böljade kring hennes röda kinder, som i följd af skenet från eldstaden synts ännu skärare än de i sjelfva verket voro. De svällande läpparne voro såsom det röda blodet, ,och hennes svarta ögon iyste som glödande kol. .Sjelfva drägten som hon bar, var märkvärdig i betraktande af den fattigdom, som. tycktes råda i kojan. Lifstycket var af fint gult läder och sammanhölls medelst en kedja af silfver. Hon bar en kjortel af rödt kläde och kring den smärta midjan slöt sig ett bredt gilfverbälte. . Den gamlas drägt var deremot torftig. -Emellertid fanns trots alla motsatser mycket slägttycke mellan de två qvinnorna. De samtalade; Iver lyssnade. — Skall han dö? frågade den unga. — Nej, han skall lefva. — Då skall han väl återfordra sitt guld? — Nå, då må han dö. — Hvad ni är elak, mor! — Det är du också. — Men icke så som ni. — Kan bli det.