Dagens Nyheter – 2 september 1874, sida 2

godt som alldeles stängda, och man har måst använda oändliga omsvep och otrolig möda för att lyckas intränga i denna helgedom. För framtiden behöfves det blott en anmälan till ministern med uppgift af.det ämne forskningarne skola gälla för att få tillträde till arkiven fyra timmar hvarje dag. Dock är denna tillåtelse begränsad till tiden intill Ludvig XV:s död. , Naturfenomen. Onsdagen den 22 nästlidne juli, kl. 2 e. m., iakttogs på fjorden vid Maalsnzes i Norge ett naturfenomen, om hvilket en brefskrifvare till Tromsöposten gifver följande beskrifning: Luften var stilla och solen sken varm, Jag var genom en händelse nere vid fjorden och lade i början icke märke till, att något egendomligt försiggick ute på densamma, och efter fem minuters förlopp såg jag en jakt från Bergen, som låg invid land och lossade salt, ligga midt ute på fjorden. Fartyget hade tre trossar i land och ankaret ute på 10 famnars vatten. Manskapet var redan till kojs, men af stötarne och fartygets rörelse vaknade det. Det stod i hast upp, och skepparen skyndade sig till. rodret och höll rätt ut åt strömmen; då fartyget stannade, låg ankaret på öfver 30 famnars vatten. Angöringstrossarna sprungo som om de varit trådar. Utom jakten låg äfven invid land en storbåt, lastad med tåg; denna fylldes ögonblickligen och sjönk. Den första rörelse, som märktes i sjön, var starka dyningar, åtföljda af ett förfärligt dån. Ute på fjorden gingo vågorna så höga, att det var omöjligt se landet på andra sidan af; den omkring 1 qvart mil breda fjorden. Vågorna slogo i land 1 qvart mil ofvanför Maalsnxes med en sådan kraft, att hafstång refs upp från botten och stenarkaf betydlig tyngd kastades långt inpå stranden. En qvinna, som bodde i ett hus omkring -20 alnar från stranden och på en temligen hög backe, flydde med sma barn och allt hvad hon egde inåt landet, då våre började slå upp öfver huset. Största elen af en potatisåker, som låg nära hennes hus, blef alldeles upprifven. Hela fenomenet varade omkring 15 minuter. Rörelsen i vattnet fortsattes dock icke oafbrutet hela denna tid; den kom nemligen stötvis och mellan hvarje stöt vår fjordens yta så Iogn, att icke den minsta våg var att se. Efter fenomenets slut låg fjorden så stilla, som om ingenting inträffat.