Dagens Nyheter – 2 september 1874, sida 2

Det var, som gsagdt, ett dryckeslag, sött denna dag uppehöll sig i ett värdshus vid S:t Mathias-gatan; och alltifrån morgonen hade tärningarne rullat och de fyllda bägarne flitigt gått laget omkring. Nu led det mot qvällen. Dagens sista solstrålar lekte med sjöns lätta böljor och förlänade en obeskriflig glans åt domkyrkans förgyllda tornspira. Nu ändtligen skedde uppbrott i laget, och de flesta af adelsmännen, som voro duktigt berusade, styrde kosan till sina tillfälliga bostäder. Två män stannade qvar. Det var Jens Spend till Rammegasard, en liten hvitbårig och till åren kommen man med ett sjukligt utseende, samt Anders Skram till Voldbjerg, som var en groflemmad, rödskäggig herre med ett glupskt ansigtsuttryck. Jens Spend skulle också velat aflägsna sig, men han var den vinnande och Voldbjergaren, som tappat betydligt, ville icke sluta spelet. — Vi kunna ju spela vidare i morgon, sade Jens, hvilken var den, nyktraste af dem båda. — Åh nej! lydde det högmodiga svaret. Du må icke tro, att jag tänker sitta hvar dag och spela med en sådan der stackars obetydlig landtjunkare. o— En hvar kan vara god för sig, anmärkte hans medspelare saktmodigt. — Du måtte väl icke för hin i våld vilja jemföra dig med mig?