Dagens Nyheter – 2 september 1874, sida 2

-—-— 0 — Jag är adelsman så väl som du, och mitt slägtnamn har ingen fläck. — Men det är ofta en stor skilnad mellan den ene adelsmannen och den andre, sade Anders. Se dig om här i Viborg, och du skall finna nästan flere män med namnet Skram, än du kan räkna. Res landet omkring, och du skall öfverallt påträffa derag fasta borgar. Du har väl ögon till att se med! — Ja, och öron! Du kan ju höra efter, om våra ord ha något att betyda i adelsförsamlingen, och om de betyda något i kungens råd! Men du får leta länge ibran du finner en adelsman med ditt namn, och finner du slutligen en, bar han säkert icke mycket att betyda, och det är ingen som bryr sig om honom, Anders Skrams ord läto skrytsamma, men voro ej osanna. Slägten Skram, som pu för längesedan är utdöd, var då för tiden mycket talrik och mäktig, och slägtens utmärkande drag yttrade sig hos enhvar af desr grenar: hårdhet, sjelfrådighet och öfverdådigt mod karakteriserade Skramarne, men det fanns dock en och apnan bland dem, hos hvilken äfven ett mera ridderligt sinne lät sig förmärkas. Dess ädlaste och mest berömde medlem var ovedersägligen Peder Skram till Urup, Danmarks våghalst; men deremot kunde hans frän1e och samtida, Anders Skram till Voldbjerg, icke berömma sig af några ovanliga dygder. Visserligen hade han ut