Dagens Nyheter – 1 september 1874, sida 2

delväf, som dragits öfver taflan. De tjugufyra timmarne passerades på sex å sju minuter, och så stannade uret — jag kan nästan säga med en knall, Med tungt hjerta gick jag, till en urmakare och stod och såg på, hvru han sönder-: delade verket, likasom de andra, under det: att jag beredde mig till att underkasta ho-. nom ett strängt förhör, ty saken började antaga en allvarsam karaktär. Uret hade ursprungligen kostat :200 dollars, och et förekom mig som hade. jag redan utbetalt öfver. 2000 dollars för reparationer. Då jag riktigt fått betrakta, mannen, igenkände jag i honom ex bekant från fordna dagar, som då var maskinist — och en mycket dålig till på köpet — ombord på en ångbåt. Han undersökte verket, råsom det syntes, ytterst omsorgsfullt, precis: som de andra uvmalkarne, hade: gjort, och så kom han med. sitt; utlåtande på samma myndiga vis som alla de andre. Han sade: 7 — Det släpper ut. för mycken ånga... Ni måste hänga den stora skrufnyckeln på säkerhetsventilen, Jag slog ihjäl honom på stället — och bekostade sjelf begrafningen. : Min onkel William (som tyvärr nu är död) brukade säga, att en god bäst var en god häst, så länge han icke skenat någongång, och att ett godt ur var ett godt ur intilldess urmakarne riktigt fått tag i det; äfven tyckte han myeket om att fundera på hvad det brukade blifva af alla migslyckade