Dagens Nyheter – 28 augusti 1874, sida 2

oo UR — Ja, jag har gjort henne mycket orätt, sade han. Det var för:den af Julian efterlemnade rikedomens skull jag hatade henne. Min herre, ni har svurit att tillfoga mig döden. Håll er ed. Ryck denna afbrutna värja ur min kropp; jag skall sedan icke lefva en minut. Ni vill icke? Jaså, ni bryter ora löften! Kristus! — hvad smärtan brönner mig! Nå, så sen då, buru jag hbjelper mig, sjelf! j an ryckte plötsligt stålet ur sitt sår; och det instängda blodet strömmade dervid fram, Han smålog. Det såg ut, som hade hans atheniensiske fäders mod vaknat hos honom i den stund, då hans ande höll på att skiljas från stofthyddan. — Mitt lif har varit vanhedrande för er, Idalia; min död skall icke blifva det, sade hån, i det hang blick sökte hennes. Kan ni förlåta mig allt? — Ja, Gud är mitt vittne — allt! — Ah! ni är ädel!... Min dotter... Idalial... Och med hennes namn på sina läppar lät han sitt hufvud sjunka mot hennes barm. Nästan omedelbart derefter uppgaf han sin anda. Conrad Phaulcon var icke mer... Under det att Idalia och Erceldoune haft sin uppmärksamhet helt och hållet fästad på den döde, fylldes ingången till rummet med väpnade män. Blod dröp af deras vapen,