Dagens Nyheter – 28 augusti 1874, sida 2

. Men hon svarade dem intet. Hon visste hvad de icke förstodo, att det. straff: förrädaren nu underick var vida grymmare än det som de i sin fämndlystnad längtade att få tillfoga hönom. Och hon hade rätt. För honom, hade hon uppt ätt vara den fia han förut känt ochänhörs — Iskat; Hon syntes honom förvandlad da hittills a: 4 han såg i henne endast till ett högre Väse. ar han sålt, det länd representanten för den heu... ep imotarbetat,. han förrådt, den frihet han lönn. : , deti sak han öfvergifvit. Sö ne Den förstulna blick, han vågat kastapå hen. ? hade i ett Ju, upplyst honom om .hura miselhan sjelf var. Samma blick hade sagt henom huru, högt han skulle kunnat komma i lifvet, Hon var hämnad: Då upprorsmännen ånyo och meds ökad häf-s tighet. Yrkade på att domen måtte falla, svarade hon ändtligen helt lugnt: — Lösen hans band och låten honom gå! Ettsorl af: missnöje löpp genom församlingen. Några ursinniga-röster ropade: — En förrädare måste döl: YE Hon uppgaf en djup suck; derpå yttrade hon i mild ton och med sin vanliga melodiska, behagfalla stämma: å En förrädare är han! Och:derförviljen I ifva honom döden? Nåväl, jag vill. detvicke; ock är jag ingalunda skonsammare än pi. Äfven jag hade nyss för afsigt att låta honom straffas af er. Jag bad er föra honom hit, och min . mening var att här sjelf fälla hans dödsdom. Ack, vänner! mörka tankar ha vi alla blott alltför ofta. Men någon gång ibland uppgår för os8 ett högre ljus, och hvad vi då se, det är sanningen. Så förhåller det sig i denna stund med mig. Det tillkommer icke oss, och det är os8 icke värdigt. att döda en menniska. Men gola vi väl handla mildare mot denne brottsling genom att låta honom lefva? Nej; döden