Dagens Nyheter – 27 augusti 1874, sida 2

387 — mot graniten, och den afbrutna värjan, gom inträngt i hans högra sida, drefs vid fallet i följd af sjelfva kroppers tyngd ännu djupare in i såret. Erceldouze skyndade fram och sökte resa upp honom. — Han är döende! sade han, blickande på henne. En helt underlig känsla bemäktigade sig honom, när han såg det lif, som han föregående morgon stått i begrepp att utsläcka, här slockna, hans åtgärd förutan, då en ny cag åter grydde för verlden, Hon yttrade icke icke ett ord, utan föll å knä bredvid sinfader, hvilkens matta hufvud nu uppehölls af samma armar, som för knappt ett dygn sedan varit nära att krossa detsamma, Hennes ögon fästades på hans bleka anlete, som ännu hade så mycket qvar af den gamla äkta klassiska skönheten. — Ni har räddat oss! Ni — —! Hon betviflade sina egna sBinnens vittnesbörd; hon trodde nästan att hon drömde. Phauleon andades fortfarande, ehuru med stor svårighet; och hang läppar framhviskade dessa ord: — Ni hade rätt -— det finns saker, som gudarne icke skulle kunna förlåta — af sådan beskaffenhet äro mina oförrätter mot er. Straffet har kommit omsider. Hon svarade honom icke; men hon fortfor att betrakta honom med tårfyllda ögon.