Dagens Nyheter – 26 augusti 1874, sida 2

dina ögon förblindas af ålder! Ack, min älskade, hvad gör det, burudan jag är! Det är i alla fall jag som dömt dig till detta! Det är jeg som störtat dig i förderfvet! Han omslöt henne hårdt med sina armar, hans heta läppar trycktes mot hennes, och i den stilla natten hviskade han jublande till henne: — Tror du, att de numera skola kunna skilja oss åt? Döden skall förena oss, om lifvet icke vill det! Timmarne förgingo, och de förblefvo lemnade allena. Liksom de glömt allt annat i verlden, utom sig sjelfva, så tycktes de också vara helt och hållet glömda af verlden. . De hörde intet ljud utifrån. Allt var tyst och stilla i det ödsliga fängelset. Hvilket öde än väntade dem vid dagens inbrott, så syntes åtminstone denna natt vara dem gifven af en blid försyn, Det finnes ingen kärlek, som kan förliknas vid den, hvilken lefver segrande äfven i dödens skugga; det finns ingen glädje lik den, som äfven midt ibland grymma smärtor blomstrar med samma friskhet som i ett paradis. Omsider randades dagen. När redan de första solstrålarne inträngt i deras fängelse, sågs hon småle mot honom och framtog ur sin barm den fina dolken, hvilken så länge hvilat der. — Tag den här, yttrade hon. Du harju sagt, att vi numera aldrig skola skiljas.