Dagens Nyheter – 22 augusti 1874, sida 2

förda källan — icke beskydda don Carlos, men skuile föredraga att se Spanien styras af en kocung i stället för att definitivt förvandlas till republik. (Konungadömet har vorit så pyttigt för Spanien, kantänka!) Times har från sin korrespondent i Paris mottagit en korifattad analys af det cirkulär, som Tyskland tillsändt de utländska makterna rörande den spanska regeringens erkännande. Det framgår af detta cirkulär att Tyskland aldrig haft för afsigt att intervenera i Spanien med vapenmakt och att de: understöd man velat gifva marskalk Serranos regering endast kommer att ega en moralisk karaktär. I cirkuläret anmärker till en början den tyska regeringen att de oroligheteter, som egt rum i Spanien ellt sedan konung Amadeos tronafsägelse, med nödvändighet ålagt de europeiska makterna att intaga en afvaktande hållning. Den kejserliga regerivgen hade också, hvilket framgår bland annat af de förhållningsregler, som fastställdes rörande den i farvattnet vid Carthagena stationerade eskadern, hittills sökt att undvika inblandning; men situationen är nu förändrad. carlisternas sida föres kriget på ett så barbariskt och mot allaj!folkrättsliga gruadsatser stridande sätt, att Europa, om det betraktade carlisterna såsom förkämpar för monarkiska och konservativa grundsatser, skulle svårt kompromettera dessa grundsatser. andra sidan ådagalade undertryckandet af de kommunistiska rörelserna och den tilltagande disciplinen i armån attregeringen i Madrid börjar konsolidera sig. Ett bevis på att carlisternas sak icke har någon utsigt till framgång är den omständigheten att de icke ehs kunde vinna en afgörsnde seger, då regeringen i Madrid samtidigt hade att bekämpa flera andra, väl organiserade uppror. Europa kan följaktligen icke hoppas att lugaet i Spanien skall kunna återställas utan genom att understödja den republikanska regeringen. Det är all anledning till det antagandet, att ett erkännande från de europeiska kabinetternas sida skall för marskalk Serranos regering underlätta dess uppgift. Det manifest, som don Carlos från sitt hufvudqvarter utsändt till de europeiska makterna, var först synligt i New York Herald och infördes sedermera i Times samt gör nu sin rundiden europeiska preseen. I detta märkliga aktstycke, som utrymmet nekar oss att in extenso meddela, kallar sig don Carlos för konung af Spanien de jure och regent i monarkien de facto. Han bemöter det förtal, för hvilket han varit utsatt i utlandet, och önskar att kristenheten skall döma mellan honom och den namnlösa regeringen i Madrid. Han säger att han alltid har bebandlat sina fångar med mildhet och rättvisa, att simpla bataljonschefer hafva ätit vid hans bord, att han försett dem med kläder och penningar och att ban alltid frigifvit dem, då man lofvat att utleverera lika många carlister o. s. v. Men då fienden ödelade åkrarne, brände byarne, mördade de sårade och begick andra skändligheter, var ban nödsakad att tillgripa repressalier, ehuru äfven dessa sattes i verket med stor mildhet. Han protesterar inför Enropa mot den beskyllningen att hafva låtit skjuta en främling derför att han var korrespondent till en tidning. Den ifrågavarande främlingen greps i Villatuerta med en revolver i handen och i spetsen för en liga af mordbräonare samt dömdes af krigsrätten till döden. . Don Carlos inbjuder vidare de regeringar, som önska att få veta huru saken förhåller sig, att sända representanter till krigsskådeplatsen; ruinerna af Abarzuga, Saballs och Villatuerta skola då framstå såsom talande exempel på de republikanska truppernas hänsynslöshet och man skall då få erfara hvilken disciplin som finnes i den carlistiska armån, Hvad beträffar finavsiella, religiösa och politiska åsigter hänvisar pretendenten till sitt manifest af den 16 juli och kallar sin fana för laglighetens och ordningens, Han uttrycker till slut det hopp att ingen regeriog skall vilja iotervenera till fördel för några äfventyrare och diktatorer, hvilkas sak redan för längesedan är förlorad; men om någon utländsk inblandning skulle ifrågakomma, vill han dock, stark i sin tro och i sin fosterlandskärlek, möta inkräktarne med samma kallblodighet som han vid krigets början mötte republikanarne, ehuru han då blott hade en handfull soldater. Det är hans önskan att bevara ett vänskapligt förhållande till alla nationer på samma gång han, såsom en trogen väktare för Spaniens ära, vill sträfva att åt stt fädernesland gifva den storhet, lycka och fred, som det så väl behöfver.