Dagens Nyheter – 20 augusti 1874, sida 2

rördt, han var tillräckligt tapper gjelf för att göra heder åt det mod, som han på. ett så skoningslöst sätt pröfvat. Hon sänkte nufvudet; det tycktes henne som hörde hon Guds förebrående stämma fala genom den råe soldatens mun; hon reste sig åter upp och gick stum och med semmanknäppta händer fram till Erceldoune. Han fästade på henne sina matta, värkande ögon. — Hvyarför har ni så mycket medlidande, då et gäller att skydda min kropp? sade han. I detta spörjsmål, som han med mild ton framställde, låg en förebråelse, hvars udd trängde till djupet af bennes hjerta. Hvarför var bon — som ruinerat hans själ, förderfvat hanvs smnnesfrid, tillivtetgjort hans tro på mensklig heder, hans hopp om framtida lycka så angelägen om att bespara honom hvad som var vida mindre fruktansvärdt, den kroppsliga smärtan? Kaptenen betraktade dem en stund under tystnad; derpå vände han sig till sina män sägande: — Fören dem ur solen, och binden dem tillsammans. r Han kunde icke aunst än hysa deltagande för denne modige, behjertade man, söm han sett lida med en sådan sinnesstyrka; men henne åter tyckte han icke synd om; han endast fruktade henne såsom en hexa, hyarg