Dagens Nyheter – 20 augusti 1874, sida 1

-ooveÅer nn medfödda stolthet, all hans sjelfkänslajväcktes ögonblickligen till lif. Han yttrade icke ett enda ord — han var bunden och orörlig — men han upplyftade sitt hufvud och blickade dem i ögonen med denna ädla vrede, detta förkrossande imposanta förakt, hvarmed bjeltemodet alltid möter lumpenheten. Det var blott en blick han gaf dem; hans arm knnde icke hämnas deras våld; dock sågos de tveka — de hade icke möod att börja sitt verk. Under några sekunder förblefvo de obeslutsamma; då gaf dem anföraren en sträng order att uppfylla sin pligt. Redan hade de ock sjelfva öfvervunnit hvad de ansågo för en tillfällig svaghet; de närmade sig åter Erceldoune, hvilken stod framför dem rak och stolt som en kung, och i hvilkens anlete detta mod lyste, som icke af någon kroppslig smärta kan kufvas. Deras armar lyftades, i nästa ögonblick skulle gisslen vidröre hans rygg, då ett enda ord, utropadt på afstånd i förtviflan, nådde deras öron: — Vänta! Bödlarne hejdadesig; befälhafvaren vände sig om för att se hvem det var som vågat gifva en order, stridande mot hans. Till sin häpnad sågo soldaterna den qvinna som de sökte, komma springande motfdem. Det var Idalia, som sjelfmant uppsökte sina fiender.