Dagens Nyheter – 20 augusti 1874, sida 1

— d41 — — Fästen er icke vid hennes tal! Det är endast för att jag skall bli skonad, som hon vill välta all skuld på sig sjelf... — Ha, ha, ha! skrattade officeren; hvad, ni kifvas om att få smaka daggen! Men när vi nu ha er i vårt våld, så vilja vi också behålla er — båda. Idalia vände sig till honom yttrande i denna stolta ton, som hon hade så lätt för att antaga: — Min herre, ni skall icke våga taga hans lif. Han är engelsman och anställd i sin regerings tjenst — således de italienska vederbörande ingen tro och lydnad skyldig. Om han i någon mån försyndat sig mot er kung, har han ej gjort det af egen drift, utan förledd dertill af mig... — Tillåt mig anhålla att sippa höra dylika försvarstal för rebeller. De låta visserligen bra; men för att göra verkan, måste de åhöras af mycket lättrognare personer än jag... — Huru! Ni menar att jag ljuger? För ögonblicket framlyste i hennes anlete denna okufliga, imposarta stolthet, som var henne medfödd, och som icke tillät henne att inför någon jordisk höghet nedslå sin blick; — de som nu sågo henne kunde icke annat än, ehuru motvilligt, säga sig sjelfva att, om denna qvinna icke vore höjd öfver lögnen, då funnes ingen sanning till här i verlden.