sets fiende, det har gasbolaget fått erfara, men man kan få för mycket af det goda. Vid det vackra numret Varde ljus lära några nyfikna fått ett par svärmare i närheten af hjernan. Vid samma och något annat nummer gjorde raketerna små eldiga visiter här och der i brädgårdarne — de lära dock samtliga ha blifvit slagna ur brädet. Af dylikt bjernsvärmeri och brädspel är polisen en afgjord hatare. Utaf så många fyrverkeripjeser kunde lätt varda ett spektakel. Ett aber kom dessutom i räkningen — herr Forssen hade ej begärt tillstånd att låta åskådarne få se sju solar m. m. på en gång. Dagen derefter fick herr Forssåen en stämning till polisdomstolen. Han kom ej. Nu först ropade polisen da capo. Han kom, och det var i går. Hr Forssten var ej mångordig. Han påstod endast, att åtskilliga af hans vänner stått på stranden och betraktat det vackra skådespelet. Dessa har försäkrat, att ej någon svärmare ville åt en enda mensklig varelse och att ingen raket besökt brädgårdarne. — Mina vänner har skarpa ögon, tillade hr Forssåen. — Hvarför skulle herrn tillställa fyrverkeriet? frågade polisdomaren, — För att lysa upp kongressen; ej skulle den sitta i forntidens mörker, svarade hr Forssen. Vittnen skola inkallas till i morgon för att upplysa fyrverkeriet. Går inte berget till Muhammed, så går Muhammed till berget — kommer inte polisen till hr Forssten, så kommer han till polisen. Hr Forssen blef den 4 dennes vid 100 kronors vite ålagd att borttaga de jordskakande dynamit-skyltarne och det innan solen gick ned. Nåväl, solen gick ned och återigen upp öfver polisens vrede, men inga skyltar nedtogos. Den 5 på qvällen lättade Arken ankar och begaf sig ut till friheten — på Trälhafvet. Hr Forssen återkom några dagar derefter för att upplysa arkeologiska kongressen. När polisen på Djurgården morgonen derpå vaknade, låg Arken i närheten af Allmänna gränd med skyltarne bara. Lyckligtvis sprängdes ej Djurgården i luften! Äfven för detta kapitel stod hr Förssåen i går inför rätta. — Hvarför hade ni skyltarne bara? frågade polisdomaren. — Jag betäckte dem med två kökshanddukar om qvällen när jag gick från Trälhafvet, sade hr Forssåen. — Botäckte dem om natten och tog undan handdukarne om morgonen! — Jag vet ej, sade hr Forssåen; men nog tror jag, att-skyltårne begagnade handdukar om morgonen .också. — Nej, polisen har sett dem bara. — Då är det tvärsäkert; polisen ser, det ingen annan ser. Så kom det allvarsamma i saken. Hr Forssten dömdes, derför att han ej ställt sig polisdomstolens : utslag till efterrättelse, att böta 100 kronor. — Tag nu ned skyltarne, sade polisdomaren. — Det törs ingen dit opp, sade hr Forssåen. Frågan är nu: bötar hr Forsseen för skyltarne oförskyldt eller — förskyldt? RÅDHUSRÄTTEN. Strömbergeka förfalskningen. Målet angående häktade grosshandlaren G. H. Strömberg fortsattes i går. De flesta bland målsegarne hade infunnit sig genom ombud, hvilka å sina hufvudmäns vägnar hvar efter annan förklarade, att de å dem utställda vexlar voro förfalskade. Ingen af dem yrkade ansvar å Strömberg. Strömberg inlemnade derefter till rätten en skritt, deri han sökte framvisa orsaken till sitt handlingssätt, samt kassakladdarför åren 1871, 1872, 1873 och första hälften af år 1874, för att visa, huru mycket som under denna tid årligen åtgått i hans hushåll. Skriften, som var hållen i en ångerfull, nästan sentimental ton, innehöll bland annat: Han hade ej för att få föra ett högt lefnadssätt börjat förfalska vexlar. De medföljande kassakladdarne kunna visa, detta. Såsom ett exempel ville han andraga, att han till bostad haft fyra vindsrum fyra trappor upp vid Skeppsbron. Orsaken till förfalskningarne är olycka i affärer. Sedan han till 1873 gjort goda sådana, indrogs han genom förespeglingar om stora vinster i träaffärer. Han saknade insigt i denna branehe: Det blef hans lott att både för si sjelf och andra hafva kassan öppen. För en al sina affärskamrater fick han utlägga en summa af 37,500 kr.; i dennes nu anhängiggjorda konkurs innestår han med en fordran af 30,000 kr. En annan gång fick han inlösa vexlar för 17,000 kr: De olyckliga afffärernas verkan började snart visa sig. Hans kredit förminskades; han förlorade sin förra kraft samt blef dyster och modlös. Ännu en gång måste han ut med en summa af 12,000 kr.; afvikne grosshandlaren Lundqvist bedrog honom likaledes på 11,000 kr. Han hade ämnat göra slut på sitt sorgliga lif; säkert hade han satt detta i verket, om ej hans maka varit. Han begick på samma gång den oklokheten att nästan helt och hållet sluta sin varuaffär. Konkursmässig var han nu — nen för stolt att göra konkurs. Han tillgrep utvägen att förfalska vexlar. Grundtanken var och har alltid varit den att ej bedraga; han hade ämnat inlösa dem allesammans. När han gjort de första förfalskningarne, : vågadejhan ej på länge besöka börsen. Hans lynne blef sjuk igare; han kunde oj se folk i ansigtet. Men något måste göras. Han beslöt att med kraft arbeta sig upp till räddning ig Han föresatte sig att afsluta böckerna till den 1 juli detta år och arbetade dermed under senare tiden till långt in på qvällarne. Hans mening var att sedermera erkänna alltsammans för de personer, hvilkas namn han förfalskat och bedja dem rädda eller störta honom. I samma yefva skulle pengar ut för ett egendomsköp, pengar behöfdes för den ämnade resan — och ännu en förfalskning begicks. Nu blef han upptäckt. Han är dock öfvertygad om, att just de, hvilka han så djupt förorättat, skulle räddat honom; deras senare handlingssätt har vi