Dagens Nyheter – 19 augusti 1874, sida 1

-— 329 — Idaliasg räddare. Jo, jo, det slår allt in. Jaså, ni är den äreförgätne skurk, den helgerånare, som inträngt i klostret Taverno och burit våldsam hand på hans högvördighet Villaflors heliga person? — Ja, det är jag. Erceldoune, åter kommen till besinning, svarade helt mekaniskt, Hans röst hade en vild, hes, för densamma eljest helt och hållet främmande ton. — Basta! Ni måtte vara angelägen om att bli hängd så fort som möjligt, utbrast kaptenen, icke riktigt belåten öfver att bekännelsen afgafs så villigt, då ju derigenom ; en förevändning för användandet af hotelser och tortyr gick honom ur händerna. Eftersom ni nu erkänt er egen brottslighet, så låtom oss gå vidare i förhöret. Säg oss nu också, hvar ni har gömt den sköna synderskan, som ni stal ur fängelset? Orden smärtade Erceldoune som hade de varit lika många knifbugg. Lifsverksamheten blef åter i en hast mycket stark hos honom. Skam, rageri, harm satte hans blod i en hastig rörelse. Frådga samlade sig på hans läppar; lik ett fängsladt lejon, gjorde han en ytterlig, förtviflad ansträngning för att sönderslita sina fjettrar; — derpå förblef han liggande stilla såsom död. — Tala — hvar är hon? Han svarade intet: IDALIÄS vi