Dagens Nyheter – 18 augusti 1874, sida 2

myggor och flugor ansatte honom; han kunde icke försvara sig mot dessa små djur, ännu mindre mot sina menskliga plågare, hvilka under det de turade om att bära eller släpa. sin fånge, handskades med honom såsem hade han varit ett dödt känslolöst ting. Att de dock ingalunde förglömt att. han hade både ögon och öron, kunde märkas af de otidigheter, hvarmed de öfveröste honom, de gäckande, hånfulla grimaser, med hvilka de mötte hans blickar. Men han sjelf sade icke ett ord. Han fästade sig ej vid det fysiska lidandet; det var gom hade den gränslösa förtviflan, bvilken rasade i hang själ, bragt honom derhän att .hon betraktade den kroppsliga smärtan som en lisa. Omsider nådde soldaterna målet för sin marsch. .Erceldoune var nu så bedöfvad, att han icke .ålls hade något medvetande om hvad som tilldrog sig omkring honom. En mängd tungor begynte tala på en gång; skrammel. af vapen, larm och stoj trängde till den olyckliges öron; men ban urskiljde iogenting redigt, han visste ej om ban drömde eller var yaken. Förhållandet var emellertid att soldaterna nu kommit till det ställe, der deras kamrater voro samlade — de hade fört fången till sin kapten, för att af honom dömas. Mellan några väldiga pelare, de enda lemningarne efter ett gammalt för länge sedan