Dagens Nyheter – 18 augusti 1874, sida 1

-— 328 — förgätet tempel, lågo inemot hundra solbrända stridsbusgar utsträckta på marken, hvilande gig så beqvämligt som omständigheterna tilläto efter sin nyss intågna middag. De hade alla varit ute på ströftåg, fastän åt olika håll för att söka efter flyktingarne; men förgäfves. Nu voro de förargade, öfver det att så mycken möda blifvit fruktlöst förspilld, och svuro ve och förbannelse öfver de förföljde, som undgått dem. Men de ville hämnas när de en gång fått offren sina händer. i De rusade fram som ilskna hundar, så snart de, varseblefvo Erceldoune. De omringade honom, der han låg kastad på marken, och betraktade .hopom med nyfikna hotande blickar. Så hade de då ändtligen fått någon att tukta. I sina grymma, hätska sinnen längtade de efter den stund, då de skulle bli kommenderade att piska honor. De drogo sig undan när deras befölbafvare, underrättad om fångsten, framträdde från den af buskar omgifna, beskuggade plats, der han jemte sin närmaste man diverade. Det var en rå köekt som, hvad hufvudets och hjertats egenskaper angår, stod föga öfver en vanlig simpel guerillero. — Ett vackert kreatur! mumlade han, under det att han ögnade än på Erceldoune och än på ett papper, som han hade i handen, sålunda jemförande fångens utseende med den beskrifning man lemnat honom öfver