— Ja, hon är död, svarade hon honom med ett sällsamt drömmande uttryck i gin blick, hvar har hon väl ock lefvat, utom i din inbillning! Ilon är död — gå! Dröj ej vid hennes graf! Det låg en fruktansvärd betydelse i dessa sakta framhviskade, hopplösa ord. De besvarades med ett enda utrop — ett förtvillans rop, utgånget ur ett krossadt herta. Derpå blef allt tyst. Hon hade icke mod att se på hans ansigte; hon vågado ieko läsa hvad hon visste der stå skrifyvet. Skenet från elden, som under en stund varit helt svagt, tillväxte plötsligt i styrka, då en torr furugron, liggande vid sidan om brasan, nu omsider antändes af de hungriga, bjå lågorna, som fladdrade öfver kolen, sökande efter näring. En klar flamma uppeleg härvid, spridande ljus jemväl öfver en del af hålan, som nyss förut varit ingvept i mörker. Conrad Phaulcon, hvilken en stund stått uti en fördjupning af klippväggen, framsträckan1d sitt bildsköna hufvud, för att kunna se utan att vara gedd, drog sig nu skyndsamt tillbaka. Men huru snabb hans rörelse än var, hade dock hans fiende hunnit varseblifva och igenkänna honom. Med bhjortens hastighet rusade Erceldoune till stället, der fienden visat sig, kastade sig öfver honom, grep Honom i båda armarne och drog honom ut ur mörkret fram i ljuset. Den spenslige atheniensaren hade inga