hr Graf har sysselsatt, utan för hela samhället, som genom hans bortgång gjort en svårersättlig förlust, yttrar Ystads Allehanda. Under mer än två årtionden har han på ett ovanligt gagnande och framgångsrikt sätt verkat för vår stads förkofran, bufvudsakligen på det industriella och kommunala området. Grundläggare af Ystads jerngjuteri och det för några månader sedan öppnade jernmanufakturverket nära jernvägsstationen, en strängt anlitad kommunalman, en faderlig vän för alla sina underlydande, fridsam, vänlig och tillmötesgående i umgänget, var han älskad och vördad af enhvar, som kände honom. När en sådan man plötsligt går hädan, är det icke underligt, om han djupt sörjes af alla samhällets medlemmar. — Anledningen till det förtvifiade beslutet lär få sökas i misslyckade affärsföretag. Hr G. var vid sitt frånfälle 58 år gammal. — Redan i måndags fördes liket till kyrkogården, följdt till grafven af en så talrik procession, att man sällan sett en dylik i Ystad, hvilket bland annat torde vittna om det allmänna deltagandet. — Myntverket i Berlin. Enligt Berlin-tidningar har detta myntverk på sista tiden satt sina maskiner i betydligt hastigare fart än förut, så att genom påläggning af träskifvor på transmissionsskifvorna dessas omfång kunnat ökas och ett snabbare arbete möjliggjorts. Denna oansenliga ändring har haft den otroliga verkan, att sedan densamma införts, dagligen 580,000 myntstycken kunnat åstadkommas, ett resultat som, i anledning af den nya guldmyntfoten, hvilken från och med den 1 instundande januari kommer att tillämpas i hela Tyskland, utan tvifvel helsats med tillfredsställelse, HReligionsgrubbel. I Siitola by af Ruokolaks socken i Finland bafva i en familj 4 personer, 2 qvinror och 2 män, af hvilka. en dock redan återställts, råkat i formligt vansinne, påtagligen i följd af religionsgrubbel. De skola ha företagit besynnerliga danser på tak, brännt halm såsom gudaoffer m. m. . Vederbörande ha funnit anledning vara att sätta dessa personer under vaktuppsigt.) (V. T.) Bergens teater har för den stundande säsongen öfvertagits af den danske dir; A. Rasmussen, som der samlat omkring sig en personal, bland hvars medlemmar vi återfinna våra gamla bekanta från -Cettiska sällskapet å Mindre teatern, hr och fru Madsen, hr Hougaard och fru Fanny Dall, född Kruse. ; vilken väg gingo judarne från Egypten? är en fråga, som nyli-. gen blifvit noggrannt undersökt och besvarad af den lärde egyptologen Henry Brugsch på grand af garola egyptiska meddelanden. Bi eläs berättelse om judarnes säkra och törra vandring genom vattnet och om den förföljande egyptiska härens uppslukning böljorna har hittills rönt mycken misstro, emedan: händelsen var förlagd till Röda hafvet och man icke kunde tänka sig, att en sådan naturföreteelse der kunde ogarum. Brugsch har nu underkastat alla hithörande frågor en noggrann undersökning och dervid fått fram märkliga ting. Först har han i den apyrushandskrift, som förvaras i museet i idge, funnit denna förklaring från en man, att han utdelat säd till de judar, som förde sten till fästningen Ramses, medan andra papyrushandskrifter förtälju, att staden bygts af konung Ramses II. Också har Brugsch funnit en räkenskapslapp från murarne hvilken utvisar, att hebreerna (epriou) hvar dag undergoldaternas tillsyn aflemnat den mängd sten, som det var dem ålagdt att lemna. Vidare har han söktutvisa det ställe, der staden Ramses skulle ligga, och han tror sig hefva funnit det i ödemurarne af det. gamla Tanis (som på egyptiska kallas Zan och på hebreiska Zoan), ailtså vid Nilens östra arm och just på vägen från Egypten till Asien. Nära derinvid låg fästningen Michol, som äfven omtalas i bibeln, och i det tillgränsande området var Piton (omtaladt i IT Mosebok, 1:sta kap.) hufvudstad. Dessa nejder voro liksom Gosen beboddaicke af egentliga egyptier utan af blandfolket Khalou, som hufvudsakligen var sammansatt af fenicier och arabiska beduiner, som äfven i våra dagar bebo stranden af sjön Meizaleh. Judarnes tåg från Ramses till Migdol går alldeles samma väg, som — enligt en papyrushandskrift i British museum — en man en gång tog, som var utsänd att gripa två förrymda slafvar, som flytt åt öknen till, nemligen från Ramses till Sukoth, Katham (— bibelns Etham) och Migdol. När Moses tog denna väg i stället för att gå rakt mot filisteernas land, skedde det, såsom bibeln säger, för att undgå en strid, och man röner nu af en inskrift i Thebe, att ettfördrag var afslutadt mellan Ramses I och fursten öfver den mäktigare af de! kananitiske stammarnoe (Khetierne), enligt hvilket de skulle ömsesidigt utlemna åt hvarandra personer, som gingo öfver gränsen. Moses gick derför längre mot norr och icke — såsom man hittills trott — öfver Röda hafvet, utan just längs efter de låga stränderna vid Medelhafvet utmed den sjö, som fordom hette Sirbonis. Den höga floden, som sedan öfverraskade konung Monefla (Ramseg efterföljare) och hans här, är icke okänd i dessa trakter och omtalas både af Strabo och Diodorus. De förtälja, att på dessa ställen inträffa plötsliga stigningar af hafvet och att den persiske konungen Artaxerxes just på detta sätt miste en här på ett tåg till Egypten. Judarnes ytterligare färd stämmer fullkomligt med dessa autaganden. De drogo först genom öknen Sihur, uppenbarligen den som ligger mellan Medelhafvet och Suezbugten; kommo derefter till de bittra saltsjöar, som de kallade Mara, derifrån till Elim, som ännu heter Ein Musa; och först efter denna omväg gingo de till Sinai; Hättelse. I tisdagsnumret uppgafs fabrikören J. F. Björkman vara en af dem, som blifRs or nn Rå