krafter, med hvilka han kunde möta den ursionige, som i honom funnit på en gång sin mördare och sin rival. Han måste följa med; också gjorde han det utan motstånd. Ereeldoune förde honom ned till elden för att riktigt kunna se honom i ansigtet. Han visste blott, att det var denne man, som sökt mörda honom, att det var för denne mans skull hon bedragit honom. Men fastän hämndens, hatets och svartejukans stämmor i denna stund talade högt i hans själ, glömde han dock under ott kort ögonblick deras maniogar för alt i stället hängifva sig åt den ytterliga förundran, som intog honom vid betraktandet af den usling han hado framför sig. Och han kastade på Idalia en häpen, förebrående . blick. Det var då för att tjena en 34 ömklig, en så föraktlig varelse hon bedragit honom! Det vär en såden eländig skurk, en sådan pultron, Bom förledt henne till brott! Ursinnig ville Erceldoune skynda sig att krossa, tillintetgöra -bofven. Men: då den vaksamme, vige, smidiga greken märkte faran, gjorde sig sjelfbevarelseinstinkten gällande hos honom, och han satte sig till motvärn. Sålunda uppstod en brottning. Hon sprang fram; hon ville skilja dem åt och ställa sig mellan dem. -Emw obeskriflig ångest afmålade gig i hennes drag; bon omfattade bådas armar. med :-den styrka, förtviflan skönker, och. sökte göra ett slut