Hans händer: qvarhöllo henne lika obevekligt, som hade de varit af jern. Svartsjukan hade ändtligen upplågat i hans inre. Trots alla vittnesbörd, hade han icke gatt ringaste tro till de anklagelser, gom riktats mot henne såväl af andra som af henne sjelf; deremot kunde han icke undgå att fatta betydelsen af denna tystnad, denna skam, denna qvalfulla belägenhet. Det så länge pröfvade tålamodet tog omBider ett slut. — Man påstår att. denne skurk en gång varit dig kär. Är det gannt, efiersom du är så angelägen om alt öfverskyla hang brott ? Hon teg; hennes hufvud var nedböjdt, så att han icke kundo. se hennes anvigte; mön i stället såg han huru hennes bröst våldsamt häfde sig. Omedvetet skakade han henne hårdt med sina händer; han visste numera hvarken hvad han gjorde eller sade; han visste endast att hon icke kunde möta hans blick, att hon icke kunde besvara hans fråga. — År det sannt — att du en gång älskat hoaom? Hon upplyftado till hälften sitt hufvud; ett matt, kallt leende krusade för ett ögonblick hennes läppar; hon log såsom män, försmäktande på sträckbänken, hafva lett. Han uppgaf ett anskri, eom genljöd i de mörka hvalfvon, han raglade tillbaka, släppto