Dagens Nyheter – 15 augusti 1874, sida 1

— 305 — Hon sjönk åter ned till hans fötter och gömde sitt ansigte i händerna. Visgserligen var hennes sinnesstyrka utomordentligt stor — dock icke stor nog för att hon skulle kunna lugnt höra på dessa ömma ord och icke besvara dem. Han förblef stående öfver henne och stora svettdroppar frambröto på hans panna. Åter bestormades han af de giftiga misstankar, gom belackaren ingifvit honom. När han omsider böjde sig ned och talade till henne, var hans röst så låg, att den knappast hördes öfver hans hjertas slag. — Jag kan ej uttala hvad som i denna stund faller mig in, sade han. Men det är icke rättvisa du behöfver, utan förlåtelse? Har jag rätt? Icke heller nu gaf hon honom något svar. Om hon fått följa sitt bjertas maning, skulle hon ha kysst hans fötter och tillropat honom en bön om tillgift, likagzom hade hon varit hans mörderska. Men det gick icke an; en sådan svaghet skulle ha förderfvat allt. Hennes qval voro förfärliga; det hade varit lättåro för henne att bära hans förbannelse än hans ömhet. Han vidrörde henne; hans hand darrade häftigt. — År det icke såsom jag säger? Jag kan lätt förlåta att du felat — det är menskligt att fela. Du skall endast bli mig ännu dyrIDALIA, 38