— 298 — att få bangs nedrighet till fullo bevisad, så att han till och med sjelf skulla nödgas erkänna min rätt att straffa honom. Du känner . mig, mitt förtroende till dig är lika starkt som min kärlek, och du har min aktning i samma: grad som du har mitt förtroende: Hon hejdade honom. med en åtbörd. Hans ord skuro .henne i hjertat; . hon kunde icke tåla att höra dem, Hennes -:styrka begynte visa sig otillräcklig i förbållande til själsgvalen. — Hvem var, anklagaren? frågade hon. — Victor Vane, din gäst, dia vän. — Och han sade? När hen hörde detta namn, . upplystes hennes anlete hastigt af eft föraktfullt leende. — Han sade? upprepade hon; — Hvad din bliek redan svarat. — Nej. mig. höra. hvilka fel och synder fe än tillskref mig, par skola aldrig kupna upprepa nedriga insinuationer. -Alltsammans var hålfeanningar,, som; han förvrängde så, att. de blefvo hela lögner, Det bufvudsakligaste må jag dock nämna: hen bad mig göra dig två frågor... — Hvilka? — Ja dessa två: hvem var; det som sökte döda mig i Moldau, och af hvilken natur är det band, som förenar dig med en viss grek — Conrad Phaulcon?