Dagens Nyheter – 8 augusti 1874, sida 2

RE a, nen Under en mycket lång stund förblef Vietor Vane qvarstående invid klippan, der Erceldoune lemnat honom. Många och stridiga känslor rörde sig i hans bröst. Den bittraste af dessa känslor var skammen — han hade aldrig förr insett sin egen uselhet så tydligt som nu, då han varit i tillfälle att noga jemföra sina tänkesätt med en fullt hederlig mans. Erceldounes starka tro hade frapperat henom på det högsta, den hade tilltvungit sig hans vördnad och på samma gång tillskyndat honom en obeskriflig smärta. Han var förödmjukad, han fann sig nödgad att förakta sig sjelf, och denna grymma nödvändighet pinade honom vida mera än svartsjukans qval. Han skulle varit lycklig, om han kunnat skratta åt Erceldoune; men tröte alla försök att öfvrertyga sig om att denne var en narr, måsto han skänka honom sin aktning. I stället hatade han honom så mycket mera. Sällan, om någonsin hade samvetets röst talat så högljudt hes Vane somi just nu; och måhända skulle denna svåra pina blifvit ganska långvarig, såvida ej passionen kommit honom till hjelp och underlättat hahs bemödanden att nedtysta den stränga rörten. Hvad hans förhållande till Idalia angår, visste han icke sjelf, om han älskade eller hatade henne. Hon hade väckt hans sinnliga lidelser, och han kunde icke annat än