Dagens Nyheter – 8 augusti 1874, sida 2

från sädesskylarne, landtmannen här har i allmänhet snarare för många än för få hä-. starBoch tjenare, och skulle vädret krångla, går arbetet med fördubblad fart under golskensstunderna; det är som om man ville köra i kapp med de hotande skyarne. Då i jag den 28 juli från norra delen af landet anlände till Eslöf, talades här endast om de blifvande högtidligheterna i Landskrona i anledning af konungens besök derstädes den 31 juli samt om ett landtbruksmöte, gom skulle ega rum i närheten af denna stad den 30 juli, och jag tyckte att landtfolket, som sig orde, fäste mera vigt vid den senare festen än vid den förra. Från skilda delar af provinsen sammanträffade här jordbrukare med hvarandra, och man tycktes vara ense om, att man på landtbruksmötet i Rågahörstad — ett egendomligt ortnamn, hvars härledning kunde vara intressant nog att känna — skulle få skåda det bästa, som någon landtbrukare kunde uppvisa af hästar och boskap. Då landtbruksmötet endast omfattade ett härad, nemligen Rönnebergs, och inga herregods skulle deltaga i täflingen, tänkte jag att en dylik tillställning skulle erbjuda ett ypperligt tillfälle att på en gång få en öfverblick af en stor del af de rikedomar, som Landskronaslätten hyser, på samma gång som jag der kunde få göra en, om än flyktig, bekantskap med ortens befolkning, hvilket för en resande främling ej borde vara af ringa intresse. Alltså löste jag biljett till Landskrona, men såg med glädje att tåget höll midt för porten till en stor bondgård, inbäddad i väldiga löfmassor — en mindre vanlig syn i denna trakt, åtminstone der jernvägen stryker fram — och som betecknades som den egentliga medelpunkten för mötet, på samma gång den äfven i och för sig sjelf syntes ådraga sig de besökandes största intresse. För min del kunde jag ej finna något synnerligt: tilldragande i en oregelbunden massa ladugårdsbyggnader, hvilka tycktes ha blifvit uppförda den ena efter den andra, allt efter som kreaturen förökat sig eller grödan tilltagit; utställningsplatsen med sina fanor och vimplar, sin grönklädda tribun, derifrån liflig musik hördes och der Hästar gnäggade och boskap råmade, lockade mig mäktigt. Men påtryckt af den böljande menniskomasman, hade jag ej annat att göra än, som man skämtande sade mig, följa ent, och så kom jag emellan gretvar, baroner, prester, kronofogdar, landtmän, frodiga gummor och smärta töser till dörren af ett magasin, der vi i utbyte mot 50 öre dekorerades med blåa bandet för att sedan bokstafligen införas i slöjdens och industriens helgedom. Hvar i helgonens namn han I på den skoglösa slätten fått en sådan massa grönt, att I från golf till tak kunnat kläda dessa två rum? Här är ju som en löfsal? — Det är alltihop från fars stora trädgårdar, både grenar, blommor och alla granarna på utställningsplatsen; vi ha godt om grönt! svarade en liten stubbhårig flickunge och såg mig för frimodigt i ansigtet; och vet herrn vi ha bjelpt till, systrarna och jag och bröderna; vi ha haft så brådt så, men au är det riktigt färdigt, tillade-den lilla helt stolt och visade mig derpå alla de granna saker af husslöjd, hufvudsakligen qvinnoarbeten, som här lågo till beskådande. — En häftig regnskur jagade en väldig menniskomassa in i den väldiga: magasinsbyggnaden ; man svettades, trängdes, exlade handslag och anmärkningar, talade om oxar och politik, prisbelönta gurkor och tidningsskrifvare, folkhögskolor och vilda tjurar, godavatten fräste, bier skummade och punschen flöt i — glasen; alla ansigten lyste af belåtenhet och svett. Himlen klarnade upp och så fördes vi ut till utställningsplatsen, der dagens fyrbenta hjeltar och hjeltinnor framleddes och af sjelfva länets nye landshöfding rörs ge under smattrande fanfarer. Värden på stället och hans son voro i ständig rörelse och både hördes och syntes öfver mängden, de tycktes skola allting bestyra, och namnen Nils Pålsson och Per Nils Pålsson ropades: af höga och låga, och för alla hade de en upplysning, ett råd och stundöm, då det behöfdes, en lugn tillrättavisning. Nils Pålsson täflade ej sjelf, men hans utmärkta ladugård, hans präktiga stall, hans mejeri, ja, hans boningsrum stodo öppna för de besökande och ingen fanns, som ej erkände, att ifall han velat täfla, skulle de flesta priserna ha tillfalit honom: Han kunde dock undvåra dem; det allmänna erkännandet af hans ladugårds företräden borde ha varit honom nog, nu sedan ej mindre än sex silfverpokaler, landthushållningssällskapets silfvermedalj, många hedersdiplom er karoliner m, m, vittna om segrande täflingar i den ädla landtbruksstriden: Den nye landshöfdingan tycktes vara behagligt öfverraskad af den lugna värdighet, para med enkel, rättfram hjertlighet och liflighet; hvarmed folket här kom honori till mötes under denna hans förstå, så at säga, officiella utflykt i sitt län; i anslående ord uttalade landshöfdingen sin glädje öfver de prof på välmåga och idoghet, hvarpå mötet lemnat så vackra bevis, och hjertligt tackade han värden, Nils Pålsson, och hans familj för all dea möda och omsorg de nedlagt för att göra detta landtbruksmöte värdigt det rika härad det representerade. Befolkningen å sin sida tycktes ej. mindre belåten med sin ny8 lands: Böfdings enkla, anspråkslösa uppträdande bland dem, en känsla soft ej försvågades, då han dagen derpå hade den artigheten att vid den frukost, som Landskrona stad hade för konungen, presentera :andtbrukarer Nils Pålsgon för majestätst och omnämna den vackra tillställning han föregående dag hos honom bevistat och de för hela landet glädjande hevis på landtbrukets franisteg, som han der fått skåda. Konungen och landtmannen gåfvo hvarandra ett kraftigt handslag, samtalade en stund och druckö ett glas med hvaranSA AT RKA db Ad rn 2 KR KH