Dagens Nyheter – 7 augusti 1874, sida 2

nas utveckling, utan fastmera yttrar sig i rörlighet och liflighet samt i förmågan att gifva läte. Vidare säges, att färgen i allmänhet är litet i ögonen fallande; att de lesta sångfoglar besöka tillitsfullt hus, gårdsplaner och trädgårdar; att de sjunga icke allenast för att glädja andra, utan äfven för sig sjelfva. — Nu följer första flocken: Kägelnäbbade sångfoglar. . Om dem får man veta att deras näbb är utan tand eller inskärning, hvilket dock icke hindrar hr W. att längre fram mycket riktigt anföra flera exempel på foglar till denna flock, som hafva en tydlig inskärning bakom näbbspetsen, men hvars betydelse för fogelns lif icke omnämnes. Dessa foglar utmärka sig genom förträffligt minne och genom starka och lifliga känslor. Månne icke detkan kallas utvecklade själsegenskaper? Om korsnäbbarne säges: en följd at deras ständiga vistande mellan kådfulla kottar och grenar är, att de ofta blifva smutsiga ech deras fjädrar få ett helt öfverdrag af kåda. Efter döden motstår deras kropp till och med en tid förruttnelse, derför att han är genomträngd af detta ämne. Sådana påståenden räkna vi till löjligheterna hr W:s bearbetning. Dombherrarne vistas skogar och buskar och de sakna icke uppfattningsförmåga. I stora sträckor af uropa är bofinken så godt som en medlem af familjen. Han muntrar den trötte arbetaren och kommer honom att glömma sin fat;igdom. Det vore i sanning högst önskligt om denna fogel, som är så allmän på landsbygden, hos oss kunde lägga i dagen samma förmåga. Finkarne äro: så litet skygga, att le ofta synas i stora städer. Herr menar väl att de ses derstädes i burar? Hvarför infinna de sig eljest icke lika gerna . småstäderna? Man kan väl svårligen tänka sig; att de i flera af. dessa städer inrätade småfågelskyddföreningarne skrämt oort dem. I hufvudstaden, der hr W. bor, innas inga sådana skyddsföreningar, ej heler i Norrköping, men väl i Göteborg, der emellertid knappast några andra finkar än wusfinken eller: den sg. k. gråsparfyen infunvit sig. Han lär dock der vara lika talrik som på Stockholms torg och gator, hvilket ifven vi måste medgifva. — Bofinken har vögst tilltalande färger och stiglitsen är n bland de brokigaste fåglar i vår verldslel. Hvarför då tala om att färgerna ej iro i ögonen fallande? Vi känna, för vår lel, oändligt många fåglar, hvilka äro lika rokiga — ifall vi, i likhet med hr W., skoia illåta oss-att begagna detta mindre lämpiga uttryck — och nästan lika många, hvila, hufvudsakligen genom sin egendomliga ärgteckning, draga pl märksamheten till ig. Bofinkens lockljud, säger hr W, är: pink. Kanske hr W. tycker att äfven letta ljud är tilltalande? Vi deremot äro enägna att beteckna det annorlunda, t. ex., å samma sätt, dyi, dyi!, som hr W. påördar domherren, ehuru i sjelfva verket ans lockljud låter nära nog tvärtom, nemlien diy, diy!. Om snöfinkarne säger hr W., tt de endast under de strängaste vintrar tiga djupt ned i dalarne eller till och med å slättlandet, då de likväl strax uppsöka öjderna. Hafva icke heller dessa fåglar tarkt utpräglade förståndsförmögenheter? iller är det måhända blott den råa instinken, som drifver dem att söka höjder i de jupa dalarne?— Grönsiskan, säger hr W., r en tilltalande, -men stiglitsen en tillragande fågel. Det finnes således en ganka egendomlig och karakteristisk skilnad 1ellan dessa båda fåglar, af hvilka den förra essutom kännes igen på den märkvärdiga örmågan eller rättare instinkten att han icke är svår att skjuta, kanske möjligen erför, att han, då han kommer i fara, alld flyger upp i närmaste träd. -Grönsikan lär, enligt hr W., ega förmåga att, likom många andra småfåglar, kunna klättra, n egenskap, som ingen ornitolog före hr Vv. velat. tillerkänna andra fåglar än backpettarna och några andra fåglar, hvilka hafva ed dessa ungefär lika bildade klor. Den ilda -kanariefågeln lefver, enligt hr W., af ina frön och företrädesvis af fikon. Mean honan rufvar, sitter hanen i hennes näret, högt till väders i ett träd, som ännu ej utt blad, men ändå lägger fågeln ägg ,3 ler 4 gånger hvarje sommar. Träden måe slå ut bra sent på de kanariska öarne. anariefågelns melodi förfelar så mycket så ycket mindre sin verkan, som alla sinnen å en gång smekas genom milda och välgöinde intryck, Det måste visserligen medfvas att detta är vackert både tänkt och igdt; -men vi förmå dock icke rätt fatta ar kanariefågelns melodi skall kunna inerka hvarken på smakeller luktsinnet. Dessa anmärkningar äro tagna här och er blott, på sidorna 1—17, och vi hafva anrt dem endast för att visa huru hr W. ppfattat sitt ämne såsom :bearbetare af rebms berömda verk, i hvilket med all säSrhet dylika godbitar icke finnas. Mycket ;rymme egnar hr W. åt fåglarnas beskrifng, hvilka rätteligen borde affattas i helt orta ordalag .Många beskrifningar äro ock. missledande och. rent, af felaktiga, hvilket ock till en del afhielnes genom de utmärkta