Dagens Nyheter – 1 augusti 1874, sida 2

hafvet. . Så länge hon kunde höra ljudet af hang steg, lyssnade bon dextill. — Ol! för hans skull är jag färdig att önska, det ödet från och med denna stund måtte för alltid skilja våra vägar åt, mumlade hon. Huru jag sjelf än må handla, måste jag ovilkorligt synda mot honom — öfvergifver jag honom, eller tillåter jag att vi förenas för hela lifvet, så gör jag i båda fallen lika orätt. Att blifva hans maka, medan han ännu är okunnig om att en sådan vanära vidlåder mig — 0, det går icke. an! Och hon fortfor: en stund att tyst grubbla öfver sin ställning. Plötsligt :sågs hunden, hvilken nyss slumrat helt lugnt, spritta till och: resa sig upp med hotande :uppsyn. Öfver hunden vid hennes fötter föll:en skugga — någon nalkades, Hon slog icke upp ögor nen för att se hvem det var; hon kände det i luften, likasom man instinktmässigt känner närvaron af en giftig orm, innan man ännu fått skåda:-honom,, Hon sprang upp från stenen och drog sig steg för steg tillbaka med ett uttryck af liflig afeky i sitt ansigte. — Jojo, nådig fru! utropade Conrad Phaulcon — ty det var han — i jublande ton. Det finns andra än ni och er älskare, som, när det gäller, kunna rida långa vägar isporrsträck. . Jag -har. följt .er i. spåren hela natten.: Hvar är ban? — hvar? Svara mig, eller ..