Dagens Nyheter – 1 augusti 1874, sida 2

Hon upplyftade sin hand med en blick, som han idke kunde möta, sägande: — Drista er icke till att uttala hans namn! — ni, hans röfvåre, hans mördared — Röfvare! mördare! Besynnerligt. att få höra sådana ord af er. Han , var helt förlägen, då han yttrade detta; -han hade hoppats att hans bedrift i ddö moldaviska skogen aldrig skulle komma till hennes kännedoti. — Mins pi, att jag straxt trodde er om att ha begått denna fega, usla handling, och att ni då svor vid det enda minne, som ni. någonsin vördat att ni var oskyldig? Jag trodde er — jag var nog enfaldig att göra, det! — för det att, fastän bela er natur sär förrädisk, ni dock aldrig tillförene svurit falskt vid detta namn, hvarpå jag nu. syftar, Hon talade låvgsamt, men i en ton, som var i hög grad både bitter och förebrående. Ehuru eljest till ytterlighet oförsynt, visste han nu icke riktig., huru han skulle svara henne; han kände sig något modstulen. ; — Det var för att gagna hvad ni städse framför. allt omhuldat — frihetens heliga sak! stammade han. — Frihetens sak! Ej underligt att folken förblifva fjettrade, då de, som säga sig kämpa för deras frigörelse, anse: sig kunna och böra tjena dem på sådant sätt. En outsägligt djup sorgsenhet förmärktes