Dagens Nyheter – 1 augusti 1874, sida 1

värt — ställa vår färd dit vi sjelfva önska. Gå. Jag skall aflossa ett skott, om någon fara yppar sig, och det är nu så lugnt och stilla, att jag icke tviflar på att du skall höra smällen. — Finns icke något annat medel? — Nej, intet. Lemnamig, jag har säkerligen intet att befara. Och för öfrigt skulle jag nu knappast förmå gå eller rida vidare. Jag känner mig alldeles uttröttad. Hon talade med matt stämma; och då han nu närmare betraktade henne, fann han att försakelserna i fängelset, den knappa föda, hon hade under många dagar måst nöja sig med, samt de ansträngningar flykten medfört i hög grad medtagit hennes krafter. : Endast hennes energiska vilja och hoppet om att återvinna friheten hade gifvit henne styrka nog att hittills uthärda den möda, som synnerligast den gista nattens snabba färd kostat henne. Han erfor en djup bedröfvelse. — Ack! du skall. omkomma här af hunger, af törst, af brist på nödig hvila. Jag vill gå. Och jag skall bringa dig bjelp, om någon hjelp finnes på jorden. Han lemnade henne och begaf sig med raska steg norrut för att uppsöka det lilla fiskläget. Hon var nu allena; vid hennes fötter låg hunden, i sin hand höll hon den laddade pistolen, och hennes ögon voro fästade på