Dagens Nyheter – 30 juli 1874, sida 2

isynnerhet om hav inom sig måste känna att han ej förtjenar sådant. — Ärelystnad, hederskänsla och ett godt samvete kunna visserligen förenas inom samma bröst, men det hjerta, som rymmer alla dessa känslor, dyrkar dock mer än en gud, ej allenast den enda sanna hedern, men äfven sådana afgudar som verlden, och mest bländ alla sitt eget jag. I det stora samhällsoch sällskapslifvet vanskapas ärans gudomlighet till en grinande pajazzo genom allt det meningslösa skriket om en ära, som är falsk i sin innersta rot. De stora nationernas förmenta ära består uti att söka uppsluka de mindre, söm ej äro starkal nog till att kunna försvara sig mot öfvermakten, men äro fåfänga nog att vilja bevara sin respektive ära och således ej vilja uppgå och försvinna i mensklighetens stora ider, brödraskap och jemlikhet. De äftas att bibehålla -sin s. k. sjelfständighet och sprattla hellre i dödsvånda än de förmå sig att ingå som en mindre länk i ett stort helt. Furstarnes medfödda ära fordrär, att de saråvetslöst decimera sina egna och andras undersåtar för att dränka mensklig tankefrihet och oafhängighet i blodiga inbördesoch eröfringskrig. — Politiker och diplomater, dessa hedersmän, tappa hvarken heder eller ära vid att ljuga, bedraga och föra hvarandra bakom ljuset på sämsta sätt. — I det förfinade sällskapslifvet svärjer man vid sin ära i både trängda och oträngda mål; man säger i societeten --med artiga grimaser till hvarandra: att man haft den äran, att se, höra, träfta,. möta eller inbjuda etc., medan man inom sig blott känner sig föga hedrad eller smickrad af allt detta... .Man--anser som en nödvändig äresak att uppträda i en drägt efter nyaste om ock mest bsurda mod, efterapande hvilken erkänd narr eller fjolla som helst, hvilken för dagen eröfrat modets spira. Men det vore vanhederligt ätt ikläda sig ett ombhölje, mera passande för ens smak och tillgångar. .. Äran fordrar äfven;-att man lefver öfver sina tillgångar, gifvande gästabud, som man antingen ej kan betala till dem som vederbör, eller ock genom gnideri. i hvardagslag söka få debet och kredit att gå ihop. Det är vanhederligt att i en någorlunda upphöjd samhällsställning uträtta ett simpelt om än hyttigt göromål, men mycket fashionabelt att nöta bort sin tid och sitt lif med själsödande tidsfördrif såsom dryckeslag, kortspel o. d. Denna i samhällslifvet ej ovanliga bild af äran är blott en karrikatyr med förvridna, anletsdrag, ej i något liknande det ideal äf ren och ädel skönhet, som tronar i hvarje oförderfväd menxniskas bröst. Men den grinande karrikatyren är tillika ett Medusahufvud,; som förstenar och skrämmer ned den sköna gudabilden i själens djupastö ömma, der den dock städse lefver sitt vanskiga lif om än fängslad, bunden och bevakad at verldens, fördomarnes och. den: falska moralens glupska men fega vidunder. Blot-Sven.