Dagens Nyheter – 30 juli 1874, sida 2

der och ära ofta ej stort annat än det tomma ekot af det larm, som den sqvalleraktiga kläppen, menniskotungau, låter enskildt eller offentligt ljuda om sin nästa, och dennas missljud eller välklang återklingar ej alltid från den hemliga resonnansbottnen af inre tro eller öfvertygelse. Mången gång talar mån godt om hvarandra blott för att framställa sig sjelf i ett fördelaktigt ljus eller för att insinuera sig hos den eller den framstående samhällsmedlemmen, eller ock derför att det är stundens mod att till skyarne höja en och annan personlighet, som lyckats armbåga sig fram till någon höjdpunkt på verldsmarknaden. — Den -genomförderfvade, gudlöse Falstaff har dock -kanske ej så orätt, då han hånande förnekar ärans tillvaro såsom annat än ett sken, utan verklighet. I hans tanke dugde den hvarken till -att bita eller slita — och likväl kan den slitas i trasor mot stötestenarne på lifvets väg. Således måste äran dock finnas. till, icke allenast verkligt inbillad, men inbilladt verklig och som sådan stödd på verldens fördomar och innötta begrepp. T. ex. En mördare är icke allenast en vanärad, men en af samhället förkastad varelse, då deremot den privilegierade mördaren, krigaren, höljs at ära och lager, ju flere af sina med-: menniskor han lyckats slagta-eller stympa. — Den lycklige affärsmannen, som hopar guld: i sin kassakista genom fiffigt utförda spekulationer (då ej slumpen rent af spelar honom rikedom i händerna), står högt på ärans trappa, och likväl är ofta handel och vandel: ett intrång på nästans rätt; den enes bröd är ofta den andres död. Och den som ej fär den vinnande, som, oaktadt användande. bästa vilja och förmåga, misslyckas, på honom ser verlden ned med Ten ktning, — Rikedom och lycka äro ära, fattigdom och olycka : nästan synonyma ,med vanära. — Den unga : fagra mön, som utan kärlek äktar en för henne temligen motbiudande man, är högt uppburen och aktad i. detta för en verkli ren qvinna förnedrande förhållande; men den älskande och uppoffrande qvinnan, som olyckligtvis faller ett offer för sin hängifna, intet beräknande kärlek, är objelpligt förlorad i verldens ögon; t. o. m. hymens upprättande: hand och rikedomens guldglänsande äreskimmer förmå ej helt och hållettillintetgöra och nedtysta smädelser. och hånet, som lefva och fortverka, om än förstulet och ej lika hög-. ljudt som under olyckans dagar. — Den begåfvade, men för sin: äregirighet allt uppoffrande konstnären, som genom skoningslösa intriger lyckats undanstöta andra begåfvade bröder i konsten och sjelf triumferande stiga upp. .på piedestalen af publikens. afguderi, bekransas och äras, medan de, som ej äro i besittning af samma egoistiska djerfhet och: savoir faire, förbises och glömmas i sin undangömda yrå. 0. s. v. i oändlighet. — Är då äran verkligen: någonting så stort och upphöjdt i vanlig mening, om den ärofulle med sig sjelf vet att han i ett afgörande ögonblick för verldslig lycka skridit öfver gränsen -af-ärans strängaste lagar? Hurn få äro ej de, som med den store och i sin tid ärofulles konungen kunna utropa; Tout est perdu hors Fhonneur! — — l En sann hederskänsla är ej beroende af verldens godtyckliga -budord för heder; ära icke en uppfinning af civilisationen, ej heller modets påfund,. men en naturlig, af Gud sjelf inristad i menniskans bierta och samvete. Dess gyllne bokstäfver på oskuldens och ett rent samvetes alabasterhvita grund-kunna ej af menniskor utplånas eller förstöras, då ej vår egen samvetslöshet störtår dem att krossas i syndens eller brottets afgrund. Står deremot vår ärelags taflor på ett Sinais klippfasta grund; så förmå lögn och förtal ej att förmörka densamina. Löghen mäktar ej vinna rötfäste, om ej någon remma finnes i klippan, der den kan smyga sig:in och spira upp till en verklig vanäraäs giftiga upasträd, som kastar skugga på ditt goda namn och rykte. — Således måste lögnen alltid ha en sbråkdel af sanning i sig. för att bli ett fullständigt tal och ej upplösa sig i noll och intet värde. Ur förtalets osunda, sumpiga mark tppstiga dock stundom -dunstbilder, som för ett ögonblick undanskymma sanningens klära ljus, men ljuset uppsuger och förintarsnart dossa-bedrägliga töckengestalter och-de fladdra sedan blott omkring. som. irrbloss för .dem; som . gerna famla omkring i tvetydighetens skymning eller gemenhetens mörker. — Medan desså förtalets lyktgubbar irra omkring efter rof i lögnens nattliga dunkel, vandrar en person af heder, man eller qvinna, helst i sanningsdagerns klara ljus, lika mån om andråssheder och ära som om sin egen. Den dömer gerna mildt öch skonsamt omallt ock allajsty. den bär. rätteshöret för hvarje håndling inom.sig och tror helst, att andra menniskor äfven välja det rätta. Men en äregirig handlar ej alltid som en man af ära,Den senare försakar heldre en vinst. eller fördel än han kan förmå sig att afvika från den rätta. vägen, medan den förrd skyr mån