Dagens Nyheter – 29 juli 1874, sida 2

Idalia upplyftade detta kärl samt yttrade, i det hon pekade derpå: o— Flickan är inte hemma; lägg några mynt i dettavämbar — en ersättning för den gästfrihet, som: blifvit oss : båda bevisad. Du måste hålla mig med penningar i dag; om vi. någonsin hinna målet. för vår färd, det land der vi kunnalefva fria och trygga, skall jag till gengäld skänka dig Vallt-hvad jag har att-disponera öfver. Abb Du sträfvar endast att bli-herre öfver mig sjelf 2 tror dwicke att jag vet det? Men jag: åter hyser en-liflig önskan att få kröna dig och gifva dig samma purpur somvjag sjelf egör. Du har ett konungsligt bjerta; ingen är värdigaresän du att -herrska öfver mitt rike, sådant det: är. Gifve Gud att vis kunde uppnå det! De gingo ut i den tysta, fridfulla skogen. Erceldoune betslade hästarne och lösgjorde dem, ty tiden för resans fortsättande var nu inne. Medan Idalia väntade, smekte-och klappade hon vänligt den raske fåle, som ucder större delen af den förflutna natten med prisvärl ifver och en utomordentlig snabbhet fört henne långt bort från dem, som brunno af; begär att åter gripa och pina henne. — Spring lika flinkt och hurtigt med mig igep, min gosse, hviskade hon till honom: För mig till friheten; och du skall-få må godt derborta i östern. Jag skall: der låtå