Dagens Nyheter – 29 juli 1874, sida 1

-—6 U— Men hvarför ...? Han tystnade; ty han hade svårt för att utsäga sin tanke helt och hållet. Hon förstod honom emellertid och svarade: — Hvarför aktade jag mig icke? Hvarför undvek jag ej att gifva de onda tungorna ämnen att tala om? Jo, af flera skäl, hvaribland det vigtigaste var detta: innan jag änuu visste hvad förtal vill säga — när jag ännu var så ung och obekant med verlden, att jag trodde mig och sanningen kunna utan synnerlig svårighet eröfra henne — hade mitt namn redan blifvit så befläckadt, utan att jag sjelf anade det, att min framtida bana, om ock ren som ett-barns lefnad och om än aldrig så långvarig, under inga vilkor skulle kunnat aftvå fläckarne. Jag blef klandrad orättvist. Klandrad, säger jag! Åh! det var tusen gånger värre än så, En förrädare tog min ungdoms ännu oskrifna tafla och fyllde den bakom min rygg med de nedrigaste beskyllningar, de svartaste anklagelser . . . En ed undföll honom. — Säg mig hvem han var, och hämnden skall drabba honom! Hon smekte vänligt hans panna. — Nej, yttrade hon. Du skall icke inblandas i någonting, som rör mitt förflutna Jif. Men — fruktar du icke för att trycka till ditt bjerta on qvinna, om hvilken verlden haft så mycket ondt att säga?