Dagens Nyheter – 24 juli 1874, sida 1

Iogenting vidgar det oansvariga regeringsgystemet så mycket, som då konungens rådgifvare antingen undvika att gifva råd, som de frukta vara misshagliga, eller, ifall dessa gifvas men icke följas, anse sig hafva gjort nog genom att blott uttala dem. Detta grundar sig på den uppfattningen att de icke skulle behöfva annat stöd inom nationalrepresentationen än som anses ligga uti att riksdagen nätt och jemt voterar tillräckliga anslag för att hålla statsmaskinen i gång. Att regeringen gång efter annan får afslag på framställda lagförslag och att regeringen får duktigt påskrifvet för det man i åratal får vänta på kungliga propsitioner, till hvilka alla förberedande arbeten äro utförda, anses icke innebära att konungens rådgifvare sakna representationens förtroende. Vi önska icke det parlamentariska styrelsesättets utsträckning så långt, att det skulle ombyta en eller flera konungens rådgifvare för en tappad votering uti någon obetydlig fråga; men då det kommit så långt att det hör till ordningen för dagen att regeringen, då riksdagen är samlad, förlorar voteringar, och då det är en känd sak, att regeringen, i det längsta möjliga, äfven i angelägna ärenden undviker att göra framställningar till riksdagen blott af farhåga att tappa voteringar, uppkommer och utvecklas ett oansvarigt personligt regeringssystem af den beskaffenhet, hvarpå det anförda är ett varnande exempel och som utan en kraftfull mans mellankomst i sista ögonblicket ofelbart skulle år 1864 kastat brödrarikena i krig mot tvenne stormakter. Visserligen hystes och uttalades på många håll det varmaste deltagande för danskarnes svåra pröfningar, men hade den dåvarande svenska nationalrepresentationen kommit i tillfälle att uttala sig innan det var för Bent, så hade helt visst ingen krigsförklaring ifrågakommit och det är således uppenbart att om konungens rådgifvare ansågo angeläget att i alla stora frågor begge statsmakterna på öfvertygelsens, ej tvångets, väg bragtes till enighet innan riksvigtiga beslut fattades, skulle land och folk vinna en ökad trygghet.