. I dessa dagar har svenska folket fått en rätt allvarsam anledning att begrunda: huru ringa trygghet det oansvariga personliga regeringssystemet skänker. Både Posttidniaen och Dagbladet. hafva antvdt för sing lä stedt, som under några veckor af sommaren år 1863 åtnjutit tjenstledighet för helsans vårdande återinträdde uti sin embetsutöfning såsom finansminister just vid den tidpunkt, då allt var väl förberedt för att afsluta, eller kanske rättare ratificera en redan afslutad, traktat, hvarigenom de förevade rikena förbundos till gemensam sak med Danmark mot Preussen och Österrike. Det hängde således på ett hufvudhår — den tillfälligheten att friherre Gripenstedts tjenstledighet icke räckte en vecka längre. Konungens öfriga rådgifvare ansågo sig böra . gilla den åsigten att konungen allena har att besluta öfver krig eller fred. Desse kunde sannolikt icke tillräckligt tydligt för majestätet lägga i dagen omöjligheten att förskaffa medlen till krigförandet eller, om de försökte detta, fästade konungen dervid intet afseende och — rådgifvarne läto sig en sådan ringaktning väl bekomma. Genom den utredning krigsministern ÅAbelin, som då tillträdt embetet, några år senare lät komma till riksdagens kännedom, upplystes att år 1863 inga tidsenliga gevär funnos i förråderna. — Att erär de gevär som den utmärkte vetenskapsmannen, generalfälttygmästaren Wrede, så länge sysselsatt sig med att kalkylera och inventera, voro mynningsladdningsgevär, med hvilka för öfrigt, oaktadt riksdagen tid efter annan TR RN et ig be: fr 0 press !