Dagens Nyheter – 23 juli 1874, sida 1

till kanoner och gevär beviljat medel, blifvit så sent påbörjadt, att medlen under åratal hos Riksgäldseller Statskontoret på räkning fingo innestå; att några öfverskottsmedel eller andra tillgångar icke funnos än det s. k. tStora kreditivet, som icke är någonting annat än ett bemyndigande att upplåna alla de pengar, som ifrån och med första skillingen till bestridande af krigsutgifter kunna erfordras; att vår financiella ställning icke kunde vara öfverdrifvet stark, sedar. det för näringsidkares understödjande år 1858 upptagna tolf-millionerslånet helt nyligen blifvit återbetaldt; att vi utan krigsanledning åren 1864, 1866 och 1868, nödgats upptaga statslån både för att fullfölja påbörjade jernvägsbyggnader och. för att få statsverkets inkomster och utgifter att gå ihop; — allt detta kan gifva en temligen ka: föreställning om hvilket tillstånd skulle uppkommit, ifall vi till följl af en lättsin: nig politik nödgats skicka våra bästa krafter till krigsteatern och på ruinerande vil; kor upptaga det ena krigslånet efter det andra. Det torde icke skada att i tankarna försöka sätta sin in i en situstion som var så hardt nära att blifva den verkliga. Vi klandra icke de personliga känslor, som emellan konungarne Karl och Fredrik hade knutit ett innerligt vänskapsband. De trodde begge att hvad de gjorde skulle lända de af dem styrda länderna till gagn. Vi klandra icke de danska statsmän, som med stor skicklighet visste begagna detta förhållande, för att, såsom Danmark då var öfvergifvet af stormakter, åtminstone söka skaffa sig något understöd! De handlade i sitt fosterlands intressen och de voro dertill fullt berättigade sedan de låtit det komma så långt som till krig. Men vi tillåta oss med anledning af dylika tilldragelser fästa uppmärksamheten på hvarthän det oansvariga personliga regeringssystemet. kan föra mnationerna. Om detaljerna i detta politiska spel får man framdeles kännedom, ty tvenne statsmän, grefvarne Manderström och Hamilton, hafva på öfligt sätt inför historiens dom velat skydda sitt minne och derför i taka händer nedlagt hvardera sin berättelse, som framdeles skall offeniliggöras. Men redan nu har mycket blifvit anfördt i syftning att på grefve Hamilton vältra skulden för fördraget på Skovsberg. Säkert är likväl att detta förärag uppsattes af danska ministern Hall och grefve Manderström, utan grefve Hamiltons medverkan. Denne senare var blott ett lydigt redskap, och ett utländskt sändebud bör för öfrigt icke tillåtas bedömma: hvad han blir anbefalld att utföra. Så långt vilja vi visst icke hafva ministeransvarigheten utsträckt. Måhända insåg grofre Hamilton icke, att den ovanliga uppmärksamhet, som danska ministern Hall visade honom genom att inhemta hans råd och uppfattningar jemväl i andra frågor, endast afsåg att insöfva bonom och göra honom mycket vänligt stämd för Danmoerk sak. En liten episod såsom uttryck af stämningen i Danmark på den tiden torde här kunna antecknas. Vid det nationalekonomiska möte, som hölls i Stockholm år 1866, gafs på Djurgården en talrikt besökt fest för dem, som då af denna anledning besökte Stockholm. Bland gästerna var äfven den bekante danske riksdagsmannea Örla Lehmann. Till en af sina svenska bekanta yttrade han under det man samtalade: VilDe vere saa artig at vise mig hvilken af disse Herrer som er Baron Gripenstedt? jeg kjender ham ikket. Detta skedde och Orla Lehmann tillade; Naa saaledes, det er ham! Hvis han var gaaet udaf det svenske Ministerium i 1863, saa vilde Kiöbenhavn have illumineret, En svensk eskader under prins Oskars befäl sändes till Nordsjön, och stora ansträngningar gjordes för att få dessa fartyg att under namn af öfningar segla tillsammans med danska örlogsfartyg, Lyckligtvis hade svenska sjöministern uti meddelade instruktioner velat förekomma allt obehag för geskaderchefen och derför bestämt att den svenska eskadern skulle hålla sig. norr om en linea mellan Skagen på Jutlands norra udde och Vinga utanför Göteboro.