Dagens Nyheter – 22 juli 1874, sida 2

— 139 — — Nåja, är icke just samvetes ömtålighet i allmänhet att anse såsom ett bevis på en ädel karaktär? Hon gjorde en åtbörd af missnöje, under det att ett matt leende spelade på hennes läppar. — Du bad mig en gåvg att icke fördra, det du skulle bli en sofist för min skull. Nå, blif det icke nu. Du hade din egen gamla, enkla och sanna uppfattning om hvad heder och vanheder äro. Håll fast dervid; våra dagars män ha vant sig att vända upp och ned på både principer och sanningar, allteftersom det passar för deras syften, så att man numera knappt kan säga att det finns någon moral i verlden. Han vred sina händer med alla tecken till en ytterlig otålighet. — 0, Gud! hvarför detta filosoferande! Svara mig uppriktigt och utan omvägar, för himlens skull: hurvudant har ditt Lif varit, eftersom du ångrar det så? — Jag kan ej säga dig det helt och hållet, Det må vara dig nog att veta, att jag icke eger någon rätt att åtnjuta ett sådant förtroende som det du visar mig. — Nej, låt mig sjelf döma om den saken, säger jag ännu en gång. Lät mig veta allt oeh sedan fälla min dom. Berätta mig din historia; bar jag ej svurit dig, att den värsta pröfning aldrig skulle kunna inverka på min trohet? Jag älskar dig, min drottning,