Dagens Nyheter – 21 juli 1874, sida 1

honom och lutade sitt hufvud mot hans satimanknäppta händer — detta sköna, guldlockiga, segerkrönta hufvud, som städse burits högt i motoch medgång och som ännu aldrig någon af jordens mäktige genom hotelser eller löften förmått böja, sänktes nu så djupt inför honom, hvilken endast genom sin ädla, redliga karaktär, sitt personliga värde, tilltvungit sig hennes vördnad. Ehuru hon aldrig frågat efter hvad andra menniskor sade eller tänkte om henne, kunde hon icke tåla att han trodde vara henne bättre än hon var. — Hör mig! hviskade hon. Jag har sagt, att jag älskar dig — älskar dig med en kärlek, som jag ej trott mig någonsin kunna komma att hysa — min trogne, tappre, ärlige vän. Men just derför att du eger mitt bjerta, just derför säger jag öppet att jag icke är dig värdig, att den föreställning du bildat dig om min person är oriktig, och att det vore bäst för dig, om vi redan i denna stund blefve skilda för alltid. Jag vill icke uppmana dig att lemna mig nu, ty jag sväfvar i fara, och jag känner alitför väl ditt ädla sinnelag för att vilja föreslå dig ett handlingssätt, som skulle kunna synas mindre ridderligt. Men jag säger: glöm att jag någonsin tillstått att du blifvit dyrbar för mitt hjerta, öfvergif hvarje förhoppning om att vinna lyckan genom mig, gör såsom jag