Dagens Nyheter – 21 juli 1874, sida 1

— Men — om jag säger så? — Jag har redan svarat dig: gör med mig hvad du vill, sedan du hugnat mig med denna himmelska lycka. — Lycka? — Gud vet... Klara tårar blänkte i hennes ögon; sinncsrörelsen hindrade henne från att till fullo uttala sin tanke. Hans förtroende var angenämt för henne, men på samma gång bittert — angenämt, emedan hon visste att hennes förflutna lif icke berättigade hen ne att åtnjuta detta förtroende. Tankfull smekte hon hans panna; och med sänkt blick sade hon: — Hvad du har lidit för mig! Hvad du har verkat, hvad du har vågat! Genom en sådan kärlek, genom så stora tjenster bar du väl förtjenat att jag egnar dig hela mitt lif. Men — detta lif är dig så föga värdigt. Den qvinna, som så nyligen mött Giulio Villaflor med trotsigt motstånd, med stolt förakt; den qvinna, som städse lett åt sina älskares, likasom sina fienders, hotelser och böner, som med kallblodigt lugn helsat döden, som herrskat utan medlidande och aldrig förödmjukat sig inför någon jordisk höghet, stod nu modfälld, förlägen och intsgen af skam framför denne redlige, man hvilken ansåg hennes lif såsom den värdefullaste, den ädlaste, den renaste gåfva, verlden hade att erbjuda honom. Han tviflade nästan på att han riktigt