Dagens Nyheter – 20 juli 1874, sida 1

—PI — Knappt hade han emellertid framhviskat dessa ord, förrän leendet försvann från hans ansigte, hans ögon. slöto sig tillhopa, och han sjörk baklänges till marken samt förblef liggande sanslös. Nästan innan han hunnit falla var Idalia vid hans sida; hon hade icke anat att han var sårad eller. illamående, Först nudå han med de nyssnämda, vänliga och tröstande orden på sina läppar dignade under den börda, som han velat dölja för henne, men som han icke längre hade styrka att bära, först nu blef hon upplyst om hans belägenhet. Hon såg att hans ansigte var lika hvitt som liljorna, bland hvilka han föll, och han märkte de mörka blodfläckarne på hang skjorta. Han låg nu framför henne lika bjelplös som då hon första gången träffade honom i den moldauiska skogen. Under en lång stund qvarlåg hon på knä bredvid honom; inga tårar fördunklade hennes ögon, intet ljud kom öfver hennes läppar. Det kunde icka ens höras att hon andades. men i hennes ansigte afspeglade sig en outsäglig ångest, en bitter förtviflan, som icke kunnat förmärkas hos henne, då de npedriga munkarne infunno sig i klostercellen för att med det vanärande gisslet sarga hennes kropp. Hon hads väl vetat, stt många omkommit för henne och genom henne; hon hade sett IDALIA IL frit 15