Dagens Nyheter – 20 juli 1874, sida 1

-— LT 00 Men bjertats frestande tal häde icke länge förmått öfverrösta samvetets betänkligheter. En sträng varnande stämma hade tillropat henne, att de band; som fästade henne, aldrig kunde afslitas, och att hon icke hade någön rätt att åtnjuta en ädel, fläckfri mans hyllning. Hon stod länge lutad mot den åldriga stenen, och led bittert vid tanken på huru oskyldigt hennes öde var. Han hade gjort sig väl förtjent af att vinna all den glädje, all den heder; som hon skulle kunnat bjuda sitt lifs räddare och försvarare, såvida hon lefvat annorlunda än hon gjort. Han hade förtjent att bli lycklig — och hon visste med sig sjelf, att den enda belöning hennes kärlek kunde bringa honom, vär en förtidig och våldsam död genom skott eller stål. Hvarför hade han ej kommit till henne i hennes först, ungdomsår? Hvarför hade ej kärlek, eftersom den ändå en gång skulle VLpstå hos henne, blifvit väckt i hennes själ, medan den äönu skulle vara henne nog, medan den änhu ej kuhde förgiftats af det förflutnas minnen? Allt hvad hon tänkt och handlat under den tid som förflutit sedan hon blef qvinna, tycktes henne uppresa sig såsom en skiljomur mellan hennes hjerta och hans. Och under intrycket af denna nedstående tanke framhviskade hon nu för sig sjelf detta samma för sent, som kommit