Dagens Nyheter – 18 juli 1874, sida 2

sina kroppsliga smärtor; han visste endast att hon red vid hang gBida, att hon genom honom var räddad, att han. en gång hållit henne i sin famn, att af alla de tusende, som egnat henne sin byllning, ingen utom honom följde henne i de stunder, då hon mer än någonsin var i behof af hjelp. Knappt ett enda ord vexlades mellan dem; den snabba, andlösa flykten lemnade icke tillfälle til något samtal, och den herrliga morgonens tystnad var alltför högtidlig för att brytas. De hade lemnat. allmänna landsvägen, som de följt under:senare hälften af natten, och färdades nu öfver ängar samt på obanade skogsstigar, för att ingen skulle kunna uppspåra dem. Dock riktade de städse kosan vesterut. Det var blott en tanke, som ledde dem under hela denna flykt — tanken på nödvändigheten att inom en kort tiderymd aflägsna sig mycket långt ifrån utgångspunkten för deras färd. De obehag och plågor, som voro en följd af Erceldounes under striden erhållna sår och skador, fortforo att tillväxa, likväl utan att han sjelf fästade något. synnerligt afseende dervid. Han kunde visserligen icke längre undgå att märka sitt lidande; men han bemödade sig — och icke uten framgång — att dölja det för henne. Solen hade redan lyst ett par timmar. De befunno sig i en djup skog invid slutt