Dagens Nyheter – 18 juli 1874, sida 2

och porten slogs upp. Den rasande Sulla högg sitt offer i strupen... Emellertid tedde sig nu den fria slumrande naturen, den stilla stjernklara natten för Idalias och Erceldounes blickar. Derute låg hela verlden öppen för dem. Men klosterbröderna hade nu ånyo hemtat sig från sin förskräckelse. De anföllo vår hjelte från flera håll, icke allenast med sina knytnäfvar, utan ock med käppar, eldgafflar m., m. En yxa träffade honom öfver axeln och åstadkom deri ett djupt sår. En här af afgrundsandar förföljde -honom under ljudeliga förbannelser. Han brydde sig icke om någonting, han kände ingenting, han hörde ingenting; han endast sprang framåt med sin dyra börda på armarne. Blixtsnabbt ilade han genom porten ut i fria luften samt utför de branta, i klippan huggna trapporna, som ledde till sjöstranden. Munkarne voro efter honom i hack och bäl. Om han snafvat och störtat omkull, gkulle både han och hon ha krossats i fallet eller åtminstone ha blifvit öfvermannade af de ursinniga förföljarne. Men utan fruktan, utan känsla af den smärta såren förorsakade, flög han fram längsefter stranden mot den cypresslund, bakom hvilken han hoppades finna de beställda hästarne. Och härunder erfor han en obeskriflig sällhet, ty hennes bjerta klappade ju mot hans, och den friska, nattvinden smekte bådas kinder.