Dagens Nyheter – 16 juli 1874, sida 2

-— JO Erceldoune hvarken såg eller hörde honom; han stod lik en staty, stum och orörlig, ty en enda tanke beherrskade hela hans varelse. — I natt! — i natt! utbrast han. Och härefter följde en förbannelse, som, om hans mäktige rival hört densamma, skulle ha kommit hans blod att isas. Umbriern tystnade småningom samt förblef liggande såsom vore han medvetslös. Men hans själ var ännu vaken, ehuru i hög grad omtöcknad; han tänkte ännu, men han tänkte ingenting klart. Han hade blott en helt dunkel föreställning om att han icke var sådan han eljest plägade vara, samt att hen sqvallrat om ett och annat, som den höge biskopen ville hålla hemligt. Erceldoune tog nu lerkrukan, som var blott till hälften tömd, räckte honom densamma, och sade i en befallande ton: — Drick! , Han tänkte härunder inom gig: — Det är nödvändigt att du genast blir ett djur; ty nu är handlingens timme: inne! Munken hade icke längre någon viljekraft qvar; instinktmässigt fattade han krukan och drack — drack — drack — ända till dess att han omsider förlorade sansen. Erceldoune betraktade honom Härunder med lif lig oro och den mest pinsamma otålighet. Hvarje ögonblick, som han måste vänta, syntes honom vara en evighet. Annn har