Dagens Nyheter – 10 juli 1874, sida 2

lestgörelsen o. 8. v., skyndaatt anförtro sina nya intressanta vänner sin leda för de tvungna andaktsöfningarna, och de unga romanläsarne, som å sin sida fått sluka allt hvad de i bokväg kommit öfver, förtro de af religionssaker öfvermättade kamraterna sina orediga tankar, som de hemtat, möjligen af stora författare, men som barnen uppfattat såsom ett uttaladt tvifvel och en förkastelsedom öfver alla religionens sanningar; och att inga barn äro benägnare att upptaga dylika åsigter är just dessa, som äro uppfödda i fromleriets atmosfer, är en obestridlig sanning. Om jag funnit ett barn inkrupet och doldt på något opassande gömställe, läsande en af Sues, Dumas eller Paul de Kocks romaner, så fann jag äfven alltid att någon af familjemedlemmarne var läsare, yttrade en gång en gammal barnvän och menniskokännare, och han hade otvifvelaktigt byggt dennå sin åsigt på menniskans begär efter just det förbjudna. Böra då alla böcker vara tillgängliga för barn? torde någon fråga. Nej, för ingen del, det är just deri som en stor del af vår tids öfverklagade onda ligger. Barn böra ej läsa något, som ej är fullkomligt rent, öpet och oskyldigt, och några andra skrifter borde de ej ens få se ryggarna af. Men nu väckes lusten, nej, raseriet, för romanläsning genom mammas böcker från lånbiblioteket, och då dessa ej förslå att stilla hungern, låna gossarne herrlektyr af äldre skolkamrater och flickorna snatta dylika förderfliga skrifter från berrar bröders bokhyllor för att i sin ordning låna ut och sprida giftet till barn, hvilkas läslust endast: blifvit väckt genom den barnlitteratur, som utbju-des af Evang. Fosterlandsstiftelsen, en själaföda, som endast alltför väl tjenar till att elda fantagsien och binda förnuftet hos de arma små, och sålunda gör dem till ett lätt byte för det onda. Och hvad blir då följden af denna så olika uppfostran; eHerrättare icke uppfostran, i hemmen? Behöfves det väl, att man äfven här kläder i ord denna bäfvande suck, som höres kring hela landet, en suck, som den åkermannen höjer, då den unga brodden och knopparna förtäras af den dolda masken. Fråga lärare och lä raripnor, förståndiga föräldrar och målsmän, ifall någon ens behöfver spörja efter namnet på vår tids största onda. Men skulle här månne ej finnas ännu en fjerde barngrupp? Jo, och gudskelof att så är, men det heter ju, att de friska inga läkare behöfva, så att det är onödigt att här tala om den. Men hvarje bokhandlare, hvarje ärlig tidningsstatistik kan upplysa, att denna fjerde barngrupp, den som af upplysta och bildade föräldrar förses med sund, kraftig och för hvarje ålder passande läsning, är sorgligt liten, jemförd med de tre andra. Så länge föräldrarne antingen anse all läsning, utom katekesläsningen, för gagnlös eller all verldslig läsning för skadlig, eller ock all läsning lika god, skola filantroperna arbeta förgäfves med nykterhetsföreningar, förbättringsanstalter, skyddshem och arbetsinrättningar, ty Bålänge ej källan till det onda tillstoppas, skall det vara fåfängt att hejda strömmen; ällan till samhällets förbannelse eller välsignelse är hemmet; det är dit vi måste rikta blicken, om vi vilja verka något genomgripande, stadigvarande godt för samhället, och i hemmen är det först och främst mödrarna, som behöfva upplysas om den ofantliga vigt, gom ligger deri, att barnet tidigt har tillgång tillgoda böcker. Men hvem skall upplysa mödrarna om denna för dem nästan okända pligt? Vi tro, att endast presten, läraren och lärarinnan kunna med tramgång göra detta. Men kom i våra dagar till en prest eller till lärarepersonalen i en skola och anhåll, att de vilja åtaga sig att tala godt för eller sprida en barnskrift, som ej bär Fosterlandsstiftelsens färger, och du skall få ett ursäktande afslag; bjuder du deremot på, vare sig än så dum eller sinnesförvirrande gudlig läsning då skola alla händer sträckas mot dig, äfven af personer, hvilka af ren dåsighet aldrig sjelfva öppna en bok. Men det är med de andliga skrifterna i vårt evangeliskt-lutherska land som med relikerna. och helgonbilderna ide katolska: de äro bra att ha i husen som ett skyddsmedel, äfven om de skulle ligga undangömda och bortglömda i en vrå. I alla fall ar man ju utgifvit en viss summa för amuletten, och detta må väl räknas som en förtjenst. Måtte de religiösa lärosatser, som ofta så förfärligt missbrukas, rätt fattas af alla, då skulle ingen far, ingen mor någonsin glömma varningen: Ve den som förargar en af dessa små! Och kan man väl lättare förarga, d. v. s.fförderfva, en barnasjäl än genom olämplig och osund läsning?